I flera års tid gick Sara Grundemar till skolan med en klump i magen efter att ha fått utstå dagliga kommentarer om hur ful och äcklig hon var. Det skulle dröja ända fram till andra året på gymnasiet innan hon för första gången kunde börja tycka om sig själv.
Idag när hon ser tillbaka på flera år av mobbning går hon ut med en livsviktig uppmaning till alla föräldrar och vuxna.
– Jag vet att vissa säkert ångrar sig, säger hon till Newsner.
När Sara Grundemar från Höör skulle börja fjärde klass var hon tvungen att byta skola för att komma undan mobbarna. På den nya skolan blev det enligt henne “bättre” än på den gamla. Detta trots att hon fick öknamnet “diabetes” och blev utfryst av många i klassen.
Ett starkt minne hon har från den tiden är hur hon blev inknuffad i ett bollplank, och fick grus sparkat på sig.
Kallades ful och äcklig
Saras diabetes gjorde henne till ett offer, och att hon var smal var något som andra barn ofta kommenterade.
Att kallas “ful” och “äcklig” av andra elever var något hon blev van vid tidigt i grundskolan.
För att orka ta sig igenom skoldagen brukade Saras föräldrar motivera henne med belöningar hon skulle få om hon gick dit.
“I årskurs 6 var det lugnt. Det var det fram till december/januari. Det var då en tjej publicerade en bild på mig via min Facebook, en bild där jag endast hade trosor & bh på mig”, berättar Sara.
Efter det eskalerade mobbningen mot henne.
Så här skriver Sara i ett inlägg hon delat i en tjejgrupp på Facebook:
“Meddelandena var ganska grova och var på den nivån att vi började överväga att gå med det till polisen. Tyvärr raderades meddelandena av en annan tjej i klassen och därmed var bevisen borta. Det som bland annat skickades till mig var ’Du är lika tyst som en liten råtta! och ’Du ska bara veta hur j*vla mycket skit det snackas om dig när du inte är i skolan!’. Jag satt hemma i soffan och grät, så mycket att min tröja blev blöt”.
När en lärare fick reda på vad andra elever sa till Sara visade denne en film om mobbning och vilka följder som kan komma av det. Dessvärre lugnade saker bara ner sig tillfälligt.
Även om Saras föräldrar försökte intala henne att hon var fin och att hon aldrig skulle lyssna på mobbarna så förstördes hennes självkänsla av skolans plågoandar.
– I gymnasiet fram till årskurs 2 trodde jag att alla tittade på mig för att de tyckte jag var ful. Men när min syster sa att de förmodligen tittar för att de tycker jag är fin, då började jag försöka se det från det perspektivet, berättar Sara för Newsner.
Fann räddning i lagsporten
Det var inte förrän hon själv började säga ifrån, och strunta i vad andra tyckte, som hon upplevde att det blev en förändring.
Så småningom blev cheerleadingen Saras räddning.
– I tvåan började jag även tävla i cheerleading, och kan säga att det laget med de tränarna hjälpte till med att bygga upp resten. Jag fick till exempel höra av min ena tränare när hon fixade mitt hår inför tävling ‘Hur kan man ha så långt hår, och ändå ha det så fint?’. Här slutade jag med ‘Jag är ful’ eller ‘Tittar hon på mig för jag är ful?’, berättar Sara.
Under cheerleading-träningarna och på tävlingarna fick Sara mycket beröm. Hennes utseende eller prestation kritiserades aldrig, tvärtom så fick hon känna stöd och gemenskap från laget. Detta var nytt för Sara.
Sara viktiga budskap
När Sara byggt upp sin självkänsla valde hon att öppet berätta om alla år av mobbning. Dels för att ge hopp åt andra som går igenom det, men också för att uppmana vuxna att prata med sina barn.
– Jag förlät också alla mina mobbare. De har inte bett om ursäkt till mig, men jag har förlåtit dem ändå, för både min och deras skull. Jag vet att vissa säkert ångrar sig och mår säkert jättedåligt. Och de kanske är rädda för att aldrig bli förlåtna, säger Sara.
Hon tillägger:
– Det har varit, det har hänt och finns inget att göra, mer än att kanske berätta och upplysa om mobbning och dess kortsiktiga och långsiktiga konsekvenser.
Låt oss tillsammans jobba för att motverka mobbning. Om vuxna pratar med sina barn i tidig ålder kan det förebyggas.
Dela gärna.