För inte så länge sedan visades en häpnadsväckande bild på min telefonskärm – en hisnande bild av tvillingtornen på Manhattan, med en fantastisk strand i förgrunden. Människor låg och slappade i sanden, som om de befann sig i ett tropiskt paradis. Men kunde detta verkligen vara sant? Läs mer för att lära dig om Battery Park Beach.
Om man idag promenerar längs vattnet nära Battery Park, i närheten av där tvillingtornen en gång stod i New York, är det nästan omöjligt att föreställa sig att en strand en gång sträckte ut sig där.
Nu är området kantat av eleganta byggnader och livliga gator, med stadens ljud som fyller luften. Vattnet skvalpar stilla mot en modern strandpromenad och i fjärran kan man se Frihetsgudinnan.
Men sanningen är att människor en gång i tiden solade här och njöt av värmen och skuggorna från World Trade Center. En bortglömd oas med en alldeles egen sandstrand. Där stadens liv och rörelse verkade vara som bortblåsta världar och vattnet i Manhattans hamn omfamnade de som sökte ett sällsynt lugn.
Men detta var inte en del av någon storslagen plan. Det var en oavsiktlig oas som föddes ur förseningarna i byggandet av World Trade Center i mitten av 1970-talet.
Det var Battery Park Beach
När den massiva grunden för tvillingtornen tog form grävde arbetare ut jord från den närliggande bassängen och skapade en tillfällig strand längs vattnet.
Trots att den inte var avsedd för allmänheten tog Manhattanborna den snabbt i besittning. De förvandlade den till en oväntad tillflyktsort. De slappnade av i solens varma sken, spelade volleyboll i sanden och hade det härligt vid vattnet. Allt under World Trade Centers höga skugga.
Det som en gång var en byggarbetsplats blev en dold pärla och sandstranden blev känd som Battery Park Beach.
Otroligt nog finns det fortfarande människor som minns hur det var att bada på den stranden. En av dem är Suellen Epstein. Hon växte upp i det närliggande Tribeca-kvarteret och är den som på bilden nedan njuter av sommarsolen 1977.
I en intervju med Tribeca Citizen berättade Suellen om sina minnen från stranden och noterade att sanden inte var precis den mjuka, fina sorten som man hittar på en tropisk strand. Sanden var lite grov, och naturligtvis blev den aldrig kysst av havsvågorna.
Men, bättre det än inget.
”Vi hade inte resurser att åka till Hamptons”, säger Suellen till Tribeca Citizen och fortsätter: ”Vi var där ute på stranden varje solig söndag – så länge det inte var blött. Det var ett bra ställe att ta sig igenom hela söndagen.”
På bilden ovan njöt Suellen och hennes pojkvän av en sällsynt stund av ensamhet. Den dag då Times-bilden togs var stranden helt deras.
”Det kändes som om man inte var i staden – som om det var landsbygden på Manhattan”, minns Suellen.
Historiens största antikärnkraftsmöte på Tribeca Beach
Den ”hektarstora soptippen” som så småningom blev stranden fungerade inte bara som en fridfull tillflyktsort. Den blev också en kraftfull scen för social förändring. Ett ikoniskt svartvitt foto, taget den 23 september 1979, fångar ett sandigt ingenmansland som förvandlas till hjärtat av ett massivt antikärnkraftsmöte.
Hundratals människor satt i sanden och njöt av den soliga himlen. Gratis musik och en våg av kontroverser som lockade 200.000 till Manhattans spets för vad som skulle bli historiens största demonstration mot kärnkraft och för solenergi.
Det var inte bara publiken som gjorde dagen oförglömlig. Stranden var full av kändisar som lånade ut sina röster till saken. Folk som Pete Seeger och Jackson Browne uppträdde, medan Jane Fonda höll ett passionerat tal.
Demonstrationen markerade en pånyttfödelse av den nationella proteströrelsen, som i stort sett hade försvunnit efter Vietnamkrigets slut 1975.
Nu var det kärnkraft som gällde, och katalysatorn för denna förnyade energi var kärnkraftsolyckan i Harrisburg tidigare samma år.
Vackra konstverk på Tribeca Beach
Battery Park Beach, eller Tribeca Beach, fungerade också som en dynamisk kreativ scen, levande av uppträdanden och konstnärlig energi. Många små danskompanier blomstrade och konstnärer hade faktiskt råd att bo och skapa i staden. Vid den här tiden fick den offentliga konstorganisationen Creative Time ett bidrag för att ta med konst till stranden. Bland annat en slående installation av den lokala miljökonstnären Mary Miss.
År 1980 blev stranden skådeplats för Art on the Beach, vilket gav den unga skulptören Nancy Rubins en unik möjlighet att sätta sin prägel på denna speciella plats. Vid 27 års ålder var hon imponerad av platsens enorma skala och den bakomliggande ingenjörskonsten. Hon bidrog med ett verk som var tillverkat av kasserade föremål som lampskärmar, slangar och småapparater, som hon köpte i stora mängder från olika Goodwills.
Hennes skapelse blev till slut en 45 meter hög tornado av skräp.
”Det var väldigt ödmjukt att arbeta på den platsen. Jag var ung och det var så enormt”, säger hon till The New York Times.
Agnes Danes konstverk på Battery Park Beach
En annan spännnde installation på platsen var Wheatfield – A Confrontation av konstnären Agnes Denes. Hennes verk, en provokation mot de moderna tornen, bestod av två tunnland vete som planterats bara några kvarter från Wall Street och World Trade Center, med utsikt mot Frihetsgudinnan.
Denes och hennes team tillbringade en månad med att plantera vetet, och hon arbetade 16 timmar om dagen för att få allt att gå ihop. Verket var tänkt att ge landets finansiella maktcentrum en inblick i hur angeläget det är med miljöhänsyn.
”Att plantera och skörda ett vetefält på mark värd 4,5 miljarder dollar skapade en kraftfull paradox. Vetefältet var en symbol, ett universellt begrepp; det representerade mat, energi, handel, världshandel och ekonomi. Det refererade till misshushållning, slöseri, världssvält och ekologiska problem”, beskriver Denes projektet på sin hemsida.
När man tittar på bilderna från detta projekt är det nästan lika imponerande som själva stranden, tycker du inte?
Sanningen bakom stranden på Manhattan
Den kreativa anda som förde David Vanden-Eynden och Chris Galori till stranden är också det som fick mig att börja undersöka detta. Det är de som syns på bilden nedan, tagen av Fred Conrad, en tidigare fotograf för New York Times. Fotot togs 1977.
David, en grafisk designer som arbetar med miljöfrågor, berättade om händelsen i en intervju med New York Times 2019: ”Det fanns ingenting där ännu, och det var en spektakulär utsikt över tornen och över floden.” Han avslöjade också att vissa delar av deponin var inhägnade från allmänheten, men att inte hela deponin var avspärrad.
Så vad hände med denna plats?
Stranden Tribeca Beach i New York City
Enligt The New York Times började saker och ting förändras 1983 när nästan 3.000 människor anlände till Battery Park City (idag har det mer vibbar av en förorts kontorspark än av en riktig stadsdel). År 2000 hade nästan hela den tidigare deponin bebyggts.
Men så, år 2001, inträffade något som gör att dessa bilder framstår i ett helt annat ljus. Det är svårt att inte tänka på vad som hände med tvillingtornen den där ödesdigra septemberdagen, särskilt när man tittar på personerna som ligger och slappnar av så lyckligt på bilderna.
I dag vet vi vad de inte kunde veta: World Trade Centers tragiska öde, ett öde som för alltid skulle förändra New York Citys landskap.
Det finns en viss elegisk och oroande kvalitet i dessa foton nu. En person som reflekterade över bilderna konstaterade: ”Herregud! Den här bilden innehåller allt: liv, död, ungdom, ålder, stillhet, förväntan.”
Det är svårt att inte känna tyngden i den känslan. Dessa strandhängare, som var så sorglösa i stunden, kunde inte föreställa sig den fasa som skulle utspelas flera år senare.
”Så mycket skulle kunna sägas”, fortsatte en annan. ”Men jag ska bara titta och gråta.”
Och när vi tittar på dessa nu ikoniska bilder blir vi påminda om den kusliga sanningen: tiden går och med den förändras allt – ofta på sätt som vi aldrig ser komma.
Har du något minne av Battery Park Beach, eller Tribeca Beach som det också kallas? Lämna gärna en kommentar på vår Facebooksida!