Victoria Arlen föddes som en frisk trilling och som liten älskade hon att dansa och visade upp sin talang inom sport. Men bara 11 år gammal började Victoria uppleva oroande influensaliknande symtom. Hon svimmade flera gånger och fick lunginflammation. Två veckor senare var hon förlamad från midjan och nedåt. Hennes kropp stängdes av, bit för bit. En allvarlig inflammation i hjärnan och ryggmärgen som orsakade en total mardröm.
Hennes familj kunde bara skräckslaget se på när Victoria förlorade förmågan att prata, äta eller röra sig fritt. Men hennes otroliga historia hade bara börjat. Det som hände fyra år senare skulle chocka både hennes familj och läkarna.
Victoria tillbringade nästan fyra år som ”fånge” i sin egen kropp. Läkarna förklarade för hennes familj att hon befann sig i ett vegetativt tillstånd. Endast genom att matas via en sond fick hon den näring som krävdes för att hålla sig vid liv. Hennes föräldrar blev tidigt medvetna om att det var högst osannolikt att hon skulle återhämta sig.
”Vi förlorade henne”, säger hennes mamma Jacqueline.
Vad ingen visste var dock att Victoria kunde höra sina nära och kära bredvid sjukhussängen. Två år efter att hon hamnat i koma ”vaknade” hon upp mentalt igen, men kunde fortfarande inte röra sin kropp. Hon kunde höra samtal runt omkring sig och ville reagera, men hennes kropp lydde inte hennes kommandon.
I en situation som inte var helt olik en mardröm hade Victoria ingen möjlighet att berätta vad som hände med henne.
Läkarnas prognos
Vid det här laget hade läkarna upptäckt den ovanliga sjukdom som hade orsakat inflammationen i Victorias ryggmärg och hjärna. Hon hörde läkarna berätta för sin familj att hon i praktiken var hjärndöd. Hon skulle förbli i ett vegetativt tillstånd under resten av sitt liv, oförmögen att röra sin kropp.
”Men mina föräldrar trodde på mig. De inrättade ett sjukhusrum i vårt hus i New Hampshire och tog hand om mig. Mina tre bröder – jag är trilling och vi har en äldre bror – pratade med mig och höll mig informerad om vad som hände utanför mitt rum. De gav mig kraft att kämpa och bli starkare. De visste inte att jag kunde höra dem, men det kunde jag”, säger Victoria enligt ESPN.
Det började i december 2009, när hon kunde få ögonkontakt med sin mamma. Därifrån började hon gradvis komma tillbaka till livet. Hon kunde till en början röra ett finger och med tiden började hon vifta med handen. Så småningom kunde hon bilda ord, och orden blev sedan meningar.
Hon började äta pudding själv och övergick sedan till fast föda. Sedan kunde hon hålla i sin mobiltelefon och lärde sig vad det innebar att ”poka” någon på Facebook. Men trots de otroliga förbättringarna fanns det en sak som hon inte kunde göra: röra på benen.
Victoria fick veta att svullnaden i hennes hjärna och ryggmärg hade orsakat permanenta skador. Hon skulle vara förlamad från midjan och nedåt för alltid.
Varje specialist sa samma sak till henne: ”Du måste vänja dig vid att sitta i rullstol.”
Mobbad för sin rullstol
Men Victoria har en viljestyrka som få andra. Hon fortsatte att kämpa mot till synes omöjliga odds. När läkarna sa att hon aldrig skulle kunna gå vägrade hon att acceptera det. Hon var inte ämnad att tillbringa hela sitt liv i en stol. När hon återvände till gymnasiet i rullstol blev hon dessvärre även mobbad av vissa jämnåriga.
Hon hade sett fram emot att gå tillbaka till skolan, men efter sin första dag där ville hon aldrig mer återvända. Victoria kom hem, helt förkrossad och på gränsen till tårar. Den dagen lovade hennes föräldrar att de skulle göra allt för att hjälpa sin dotter att återfå självförtroendet och våga gå dit igen. De höll det löftet och förlorade aldrig hoppet.
Och hoppet var allt Victoria hade – allt talade emot att hon skulle kunna gå igen. Ett särskilt citat kännetecknade hennes kamp genom denna tid: ”Optimism är den tro som leder till framgång. Ingenting kan göras utan hopp och tillförsikt.”
Så småningom kom vändpunkten i Victorias liv.
Lärde sig simma igen
Victoria hade vuxit upp nära en sjö och lärt sig simma i tidig ålder, så hon var inte främmande för vatten. Hon hade gått med i ett simlag och deltagit i tävlingar redan som 10-åring.
När Victoria återhämtade sig från sin sjukdom trodde hon att hon aldrig skulle kunna simma igen. Hon trodde att det var omöjligt utan att kunna använda sina ben. Men hennes bröder tänkte annorlunda. År 2010 kastade de henne i familjens pool. Hon var livrädd till en början, men det var den knuff hon behövde för att få igång sin kropp.
Hon säger att hon fick tillbaka ”hoppet” i sitt liv. När Victoria simmade var hon fri från stolen, och till sin egen förvåning förblev hon en stark simmare. Dessutom gav vattnet inte bara frihet utan också självförtroende.
Sommaren 2012, när Victoria var 17 år, ingick hon i det amerikanska lag som deltog i de paralympiska spelen. Hon tog hem tre silvermedaljer och ett guld på 100 meter frisim. Hon satte också ett nytt världsrekord i den sistnämnda grenen.
Artikeln fortsätter efter bilden
Ville stå på egna ben igen
När hon återvände hem från London visste stora delar av världen vem hon var. Victoria blev inbjuden att tala som föreläsare och folk började känna igen henne lokalt. Hon började berätta sin historia för tv-reportrar och tidningar och blev en inspirationskälla för miljoner människor världen över. Det fanns dock en sak som fortfarande störde henne: Den där rullstolen.
År 2013 flyttade Victoria till San Diego för att delta i Project Walk-programmet, som hjälper förlamade människor att stå på egna ben igen.
”Min mamma och jag flyttade tillfälligt till San Diego och bodde hos en familj så att jag kunde träna varje dag. Vi insåg att det här var den plats som kunde hjälpa mig, men vi ville inte bo hundratals mil från mina bröder och min pappa. Så min familj höll sitt löfte och bestämde sig för att öppna den första Project Walk-franchisen på östkusten. På så sätt kunde jag träna varje dag och nå mitt mål, samtidigt som andra i min hemstad kunde återfå det hopp de behövde”, säger Victoria.
Trots detta var specialisterna på sjukhuset skeptiska till Victorias förmåga att gå. En läkare sa till hennes föräldrar att han inte skulle ”belåna sitt hus på det”. De svarade med att göra precis det, så att de hade råd att öppna ett Project Walk Boston. Den 11 november 2015 tog Victoria sina första små steg.
Tog sina första steg
Hennes kropp hölls fast i en sele ovanför ett löpband och två tränare hjälpte henne att röra på benen. Vid det laget hade det gått sex år sedan hon ”vaknade”. Hennes ben hade dödförklarats av flera läkare, gång på gång.
Ändå gick Victoria upp varje dag och tränade i sex timmar för att nå sitt mål. Långsamt började hon återfå rörelseförmågan. Snart kunde hon gå med hjälp av kryckor.
Fem månader senare, den 3 mars 2016, tog hon helt av sig kryckorna och kunde självständigt sätta den ena foten framför den andra. Hon har inte slutat sedan dess.
”Därmed inte sagt att varje dag är perfekt. Att gå är fortfarande en utmaning och jag har fortfarande betydande funktionsnedsättningar. Jag bär benskenor, följer ett träningsprogram två till tre timmar per dag och de dagar då mina ben känns mer förlamade har jag min stol eller mina kryckor i beredskap. Men min kamp är nu mindre synlig”, förklarar hon.
Det är bara hennes tränare och hennes närmaste familj som känner till skadans verkliga omfattning och den ansträngning som krävs för att hon ska kunna fortsätta göra framsteg varje dag.
”Men det är värt det. Det har gått 10 år sedan jag kunde se någon i ögonen istället för att stirra på allas rumpor hela dagarna.”
Så lever hon idag
När Victoria för första gången reste sig från rullstolen visste hon inte vad hon skulle tro. Inte heller hur hennes kropp skulle reagera. Hon var osäker på hur människor skulle reagera på henne.
”Men sedan insåg jag att det här är min resa och ingen annans och att den kanske kan ge hopp till människor som behöver det som mest.”
I dag har Victoria hittat sin nya identitet efter en turbulent resa på 10 år. Hon är guldmedaljör i Paralympics, programledare för sportkanalen ESPN och framför allt en överlevare. Victoria ses ofta som ett levande mirakel och en inspirationskälla för alla. Hon är dock noga med att påpeka en sak:
”Jag gjorde inte det här på egen hand, och jag är tacksam för alla som har hjälpt mig så här långt. För varje dag som går blir jag mer bekväm med min nya verklighet. Jag trodde att de där stegen den 3 mars skulle vara min mållinje. Men i själva verket var det bara början.”
Vilken otrolig resa den här starka, modiga och inspirerande kvinnan har påbörjat!
Det minsta vi kan göra är att dela hennes berättelse så att alla våra vänner och familj också får chansen att inspireras av hennes kämparglöd!