Den här historien har spridits via mailkedjor, publicerats på Facebook och återberättats tusentals gånger. Längs vägen har saker lagts till och försvunnit, ibland är Bopsy omdöpt till ”Billy”. Men trots att alla detaljer inte överensstämmer med ursprungshistorien återstår ett obestridligt faktum – Bopsys berättelse är väl värd att sprida och dela med sig av. Och det har faktiskt hänt på riktigt.
Den 26-åriga mamman tittar ned på sin son, som är döende i kronisk leukemi.
Även om hennes hjärta fylldes med sorg, kände hon en känsla av beslutsamhet.
Precis som alla föräldrar ville hon att hennes son skulle få växa upp och få alla sina drömmar uppfyllda. Nu var det tyvärr inte längre möjligt. Det hade blodcancern bestämt.
Hon vägrade dock att ge upp. Mamman ville fortfarande att sonens största drömmar skulle gå i uppfyllelse. Hon tog sin sons hand och frågade, ”Bopsy, har du någonsin funderat på vad du vill bli när du blir stor? Har du någonsin drömt om hur du vill att ditt liv ska se ut?”.
Bopsy svarade: ”Mamma, jag har alltid drömt om att bli brandman när jag blir stor”.
Mamma log tillbaka och sa: ”Okej, låt oss se om vi kan göra så att din önskan går i uppfyllelse”.
Senare samma dag promenerade mamman till den lokala brandkåren i Phoenix, Arizona. Där träffade hon den vänlige brandmannen Bob, med ett hjärta lika stort som staden Phoenix.
Hon förklarade sin sons sista önskan och frågade om det skulle vara möjligt att ge hennes 7 år gamla pojke en tur runt kvarteret på en brandbil.
Brandmannen Bob svarade: ”Visst, men nog ska vi kunna göra något mer än så. Om din son kommer hit vid klockan 07.00 på onsdag morgon, så gör vi honom en riktig brandman i en hel dag. Han kan komma ner till brandstation, äta med oss, hänga med på alla utryckningar och larm, hela paketet”, sa Bob och fortsatte:
”Och om ger oss din sons storlekar så fixar vi fram en riktiga brandmanskläder till honom, med riktig hjälm. Han ska inte ha någon leksakshjälm, det ska vara en riktig med Phoenix Fire Department-dekalen på. Han får samma märken som oss och gummistövlar. De tillverkas här i Phoneix, så vi kan fixade det ganska snabbt”.
Tre dagar senare plockade brandmannen Bob upp sjuåriga Bopsy. Pojken fick sätta på sig sina nya brandmanskläder och kördes bort från sjukhuset med brandbilen. Bopsy hoppade in i bilen och hjälpte till att köra den tillbaka till brandstationen. Han var i himlen.
Det inkom tre larmsamtal till Phoenix den dagen. Bopsy åkte med ut på alla utryckningar. Han åkte även med i flera olika brandbilar, inklusive sjukvårdarnas och brandchefens bil. Han hjälpte också till att filma för den lokala nyhetsstationen. Att få leva sin dröm, med all den uppmärksamhet och kärlek som det innebar, lyfte verkligen den svårt sjuke pojken. Läkarna förstod inte hur det var möjligt, men efter dagen som brandman levde Bopsy ytterligare tre månader längre än förväntat.
Men så en natt började alla hans vitala organ att ge upp. Den jourhavande sjuksköterskan, som var fast besluten om att ingen ska dö ensam, började genast att tillkalla alla anhöriga till sjukhuset. Hon kom då att tänka på den dagen Bopsy hade blivit brandman, så hon ringde också brandchefen och frågade om det skulle vara möjligt att sända en brandman i uniform till sjukhuset för att vara med under Bopsys hans sista timmar.
Brandchefen svarade: ”Vi kan nog göra någonting bättre än så. Vi kommer vara där inom fem minuter. Men kan du göra mig en tjänst? När du hör sirenerna tjuta och ser blåljusen blinka så kan du väl tala om för all personal och patienter att det inte rör sig om en brand. Det är bara brandkåren som kommer för att besöka en av sina finaste kollegor, en sista gång. Och vill du vara så snäll och öppna fönstret till Bopsy rum?”.
Runt fem minuter senare anlände brandbilarna till sjukhuset. De började hissa upp brandstegen till Bopsys öppna fönster på den tredje våningen. 16 brandmän klättrade upp för stegen och in till Bopsys rum. Efter att ha fått mammans tillåtelse, kramade brandmännen om honom och höll om honom. De berättade för honom hur mycket de älskade honom.
Under ett av sina sista andetag tittade Bopsy upp på brandchefen och frågade: ”Boss, är jag verkligen en riktigt brandman nu?”
Brandchefen svarade: ”Ja. Självklart är du det. Du är en riktig brandman nu”.
Bopsy log mot honom och kort därefter slöt den sjuåriga pojken sina ögon. Han gick bort några timmar senare samma kväll.
32 år efter att Bopsy dog i leukemi, undersökte The Huffington Post den virala historien. Många trodde att det bara var en vacker saga, men det visade sig att allt faktiskt hade hänt på riktigt. De pratade bland annat med Bopsys mor och brandmannen ”Bob”, vars riktiga namn är Bob Walp. Han bekräftade stora delar i historien.
Det var 1978 som den då 5-åriga Frank ”Bopsy” Salazar fick diagnosen leukemi. Mamman, som heter Octaviana Trujillo, är inte upprörd över eventuella bortglömda eller påhittade detaljer i berättelsen om Bopsy. Varje version av den här historien innehåller fortfarande det viktigaste av allt – en 7-årig pojkes högsta önskan om att bli en riktig brandman.
”Min son lever och mår bra”, säger Trujillo, ”i så många människors sinnen”.
Denna otroliga insats inspirerade också Linda Pauling och Paul Shankwitz till att starta stiftelsen Make-A-Wish Foundation, som fått stor uppmärksamhet via sociala medier och gör ett viktigt arbete för sjuka barn.
Publicerad av Newsner Solsken, gilla gärna: