Jag har aldrig varit med barn men jag förstår att det stundtals är rätt krävande, särskilt när födseln närmar sig. Att då råka ut för oförskämda kommentarer måste vara riktigt jobbigt och det är inte lätt att veta hur man ska reagera. Men just därför blev jag glad av slutet på den här historien, för kvinnan i historien agerar på rätt sätt enligt mig. Jag vet inte om historien är sann eller inte, men poängen är viktig och därför vill jag dela den. Hoppas att du håller med.
Jag är gravid med tvillingar i nionde månaden och är väldigt stor. Min vikt har gått upp rejält och mina mage är så stor det bara går. Jag och min äldsta dotter är och handlar det sista innan det snart är dags för förlossningen. Jag kan inte röra mig särskilt snabbt och har fruktansvärda humörsvängningar. Jag skjuter en kundvagn framför mig och min dotter springer och hämtar alla varor)
Jag: ”Okej, snart klara. Jag behöver vila”.
(Jag känner hur en kundvagn kör in i mig bakifrån, vänder mig om och ser en äldre man).
Mannen: ”Kom igen, tjockis. Akta dig!”
Jag: ”Ursäkta?”
Mannen: ”Du hörde och du borde skämmas. Hon får göra allt jobb bara för att du är lat och inte orkar röra dig”.
Jag: ”Eh, jag är gravid och inte lat eller tjock. Och kör helst inte in i mig med din kundvagn”.
Mannen: ”Jag gör som jag vill. Jag är 70 år gammal och kan fortfarande handla själv. Jag slogs inte i kriget för att se feta jävlar som du tvinga sina barn att springa livet ur sig”.
(Sedan kör han in i höften på mig med kundvagnen).
Jag: ”Nu räcker det! Lyssna nu din tragiska j***a gamling! För det första: Om du är 70 år slogs du inte i något krig. Andra världskriget slutade 1945 och då var du i så fall en liten bebis. För det andra: Jag är som du ser väldigt gravid och min dotter hjälper mig eftersom jag inte kan sträcka mig eller vända. För det tredje: Om du kör på mig med kundvagnen igen gör jag detsamma tillbaka. Bara för att du är gammal betyder inte det att du kan bete dig som en idiot”.
Mannen: ”Hur vågar du ens tilltala mig så? Jag slogs i kriget, jag hade kunnat dö för vårat land”.
(Han försöker knuffa min kundvagn på mig men min dotter flyttar den. Jag hade ändå fått tillräckligt så jag bestämde mig för att ge tillbaka. Jag slet tag i hans kundvagn och drog med honom bort till en annan avdelning i affären. Många människor stannade upp och tittade).
Jag: ”Kom igen, din dumma j***a idiot! Nu är du inte så tuff när hela affären kan se dig. Vill du fortfarande stå och skrika åt en gravid kvinna att hon är tjock och lat? Fortfarande ramma mig med en kundvagn när jag bär på tvillingar? Jag tror inte det. Kolla, jag vet att du inte slogs i något krig. Du är en miserabel, ensam, gammal tönt som bara kan känna sig bättre genom att få andra att känna sig dåliga. Det funkar inte på mig, va? Vad är det för fel på dig, gamle man? Har du glömt bort allt dumt du sagt? Inget mer att säga nu när jag inte är någon feg och fet kvinna?”
(Jag känner en hand på min axel och vänder mig om, fortfarande riktigt arg).
En säkerhetsvakt: ”Kanske vi kan låta honom vara nu, madame? Jag tror att han hört tillräckligt. Min kollega hjälper mannen ut. Kanske kan vi bjuda på något att dricka och lite fika från restaurangen?
Jag (söt som socker igen): ”Ååh, fika. Det är väldigt snällt. Han var riktigt otrevlig”.
Säkerhetsvakten: ”Jag vet, en kund kom och berättade och vi såg allt på övervakningskamerorna. Hur långt gången är du?”
Jag: ”Det är förlossning vilken dag som helst. Jag har två fyrakilos-bebisar därinne och det räcker nu”.
Säkerhetsvakten: ”Min fru fick tvillingar förra året. De sista 2,5 månaderna var de värsta i mitt liv och jag VAR i krig. Jag skulle gladeligen åka tillbaka till Afghanistan för att komma bort från henne ibland!”
(Den äldre mannen blev ombedd att gå och jag och min dotter (som tyckte allt var väldigt pinsamt) fick riktigt gott fika på caféet. Och nej, jag känner inte att jag gör fel som säger som jag sa till pensionären. Att man levt länge är ingen ursäkt för att vara taskig).