Det här är en av mina favorithistorier genom tiderna. Jag vet inte dess ursprung eller om den är baserad på en verklig händelse eller inte, men den träffar mig rätt i hjärtat varje gång jag läser den. Det jag gillar så mycket med den är det faktum att den verkligen visar att fina saker kan hända bara man vågar ta chansen att trotsa det som känns jobbigt. Jag vill dela den här berättelsen med er av just den anledningen och hoppas att ni vill göra detsamma när ni läst det. För om vi hjälper till att sprida hopp kan vi kanske skänka viktigt hopp till någon som behöver det.
När jag jobbade med psykisk hälsa åt en kommun i Skottland kom jag i kontakt med många människor med överraskande historier. Jag deltog på ett seminarium en dag som handlade om rättigheterna för adopterade barn när jag träffade Amy för första gången.
Jag satt bredvid henne på lunchen och nämnde att jag hade ganska lite erfarenhet av människor som var adopterade. Jag var huvudsakligen där för att lyssna.
”Tjaa… Jag har erfarenhet”, sa hon med ett leende, och började sedan berätta sin historia.
För många år sedan, när hon bara var 19 år gammal, dog båda hennes föräldrar i en bilolycka. Som det enda barnet i familjen blev hon helt förkrossad. Hon bodde under ett års tid med sina släktingar men hittade till sist modet för att återvända till sitt familjehem.
Vid den tiden hade en ny familj flyttat in bredvid. Amy stod på verandan utanför sitt hus och grät när hon hörde en liten flickas röst: ”Varför gråter du? Är du väldigt ledsen?”
Den söta lilla flickan hade långt, mörkt och lockigt hår och stora bruna ögon. Hon såg ut att vara ungefär fem år gammal. Amy snyftade men lyckades svara med bruten röst: ”Min mamma och pappa dog för ett år sedan och jag kom precis tillbaka till vårt hus.”
Den lilla flickan, som hette Lois, frågade flera raka frågor till Amy som hon svarade på. Konversationen fick Lois lillebror, Gary, intresserad och han kom över för att ta reda på vad som stod på.
De frågade om hon skulle flytta in i huset och Amy förklarade att det var alldeles för fullt med sorgliga minnen. Lois studerade henne och frågade sedan: ”Var du inte lycklig här med din mamma och pappa? Har du inga lyckliga minnen?”
Amy stirrade på henne i tystnad en liten stund och svarade sedan: ”Jo, det har jag ju. Vi var alla väldigt lyckliga här faktiskt. Det är bara det, att vara här alldeles ensam utan dem, gör mig ledsen.”
”Men du kan komma och hälsa på oss hela tiden och vi kan komma över och hälsa på dig, då skulle du inte vara ensam längre!” sa Lois och lilla Gary nickade instämmande.
Amy log samtidigt som en mansröst hördes: ”Lois, Gary, var är ni?”
Det var barnens pappa, Mark, som nu presenterade sig. Han kände till Amys historia. Alla i området gjorde det. Han varnade försiktigt Amy för att inte bryta med sitt familjehem eller det som fanns där inne för fort, hon kanske skulle få ångra det senare.
Så Amy stannade i huset ett tag och de kommande veckorna sprang barnen där ganska ofta. Hon fick veta från en annan granne att barnens mamma hade stuckit med en man som hon arbetat med. Deras pappa var därför väldigt sårad och ganska bitter. Han, Lois och Gary tillsammans med deras farmor hade flyttat till området för att få en nystart och försöka lämna alla smärtsamma minnen bakom sig.
De här underbara barnen hade sin egen sorgliga historia att bära på. De hade fått höra att deras mamma stuckit för att leva ett nytt liv och det verkade ta betydligt hårdare på lilla Gary än på Lois. Det tog inte lång tid förrän det blev uppenbart att Lois såg Amy som en ersättare för deras försvunna mamma. Visst, farmor var okej, men hon lekte inte roliga lekar och hon kunde inte få deras pappa att le. Det kunde Amy.
Amy trivdes allt bättre i sitt gamla hem, fick ett jobb i stan och hade många lyckliga dagar tillsammans med Lois och Gary. Det tog Mark ganska lång tid att bli kvitt sin smärta men under åren som gick kom han och Amy allt närmre varandra. Hon följde med Mark på barnens aktiviteter i skolan och umgicks även med dem på lediga dagar. Hon fällde glädjetårar när Lois vann en tävling i skolan.
Efter fem års tid erkände Mark: ”Jag kan inte föreställa mitt liv utan dig, Amy.”
”Inte jag heller, erkände hon och kysste honom. ”Det har Lois sett till”, tillade hon med ett leende.
Seminariet om adoption närmare sig sitt slut och Amy log mot mig medan vi båda såg på våra klockor.
”Du har i alla fall erfarenhet av att adoptera barn”, kommenterade jag.
Amy skrattade, ”Nej, du förstår, det var inte på det sättet. Det var dem som adopterade mig.”
Hjälp mig gärna att dela den här fina historien vidare. Tillsammans kan vi sprida hopp!
Vill du ha fler liknande berättelser i ditt flöde så klickar du bara på gilla-knappen nedan.