Det är viktigt att se andra människor, speciellt om de är speciella. Det var en vanlig dag på affären för den här mamman och hennes funktionshindrade son. Men sedan tog en man sig tid att prata med en annan medmänniska och det förvandlades till ett känslosamt möte som båda skulle bära sig en lång tid framöver. Mannen som heter Steve har sedan skrivit om mötet via sin frus Facebook och inlägget har fått stor spridning. Läs gärna och dela det vidare så kan vi tillsammans göra världen till en lite varmare plats.
Så här skrev Steve på Facebook:
Vi hade fyra familjemedlemmar på besök och min fru var väldigt upptagen med massa bestyr så jag anmälde mig frivillig att åka till affären för att inhandla en del hushållsartiklar vi behövde som glödlampor, pappershanddukar, soppåsar och tvättmedel osv. Det var bara att åka.
I affären samlade jag in mina varor och försökte arbeta mig fram till kassan så effektivt som möjligt. Men i en ovanligt smal varugång blev jag blockerad av en kille i 16-årsåldern.
Jag hade egentligen inte bråttom så jag väntade tålmodigt på att han skulle märka att jag var där och låta mig passera. Men istället började han vinka okontrollerat i luften och högt skrika ”Mamma, mamma, jag är här borta!”
Det var då jag förstod att det här var en pojke med speciella behov. Han vände sig tillslut om och blev lite överraskad över att jag stod där.
Han spärrade upp ögonen och hela hans ansikte lyste upp när jag sa, ”Tjena kompis, vad heter du?”
”Jag heter Denny och jag är här och shoppar med min mamma!” svarade han stolt.
”Wow,” svarade jag. ”Det var ett coolt namn, jag önskar att jag också hette Denny, men jag heter Steve.”
”Steve, som i Stevearino?” frågade han. ”Japp,” svarade jag.
”Hur gammal är du Denny?”
”Mamma, hur gammal är jag nu?” frågade han sin mamma som sakta hade letat sig till gången vi stod i.
”Du är 15 år gammal nu Denny, så var en snäll pojke och sluta störa den snälle mannen.”
Jag nickade åt mamman för att visa att det var okej och fortsatte prata med Denny. Vi pratade om sommaren, att cykla och skolan. Jag såg hur hans stora bruna ögon brann blev levande av att ha någons fulla fokus.
Efter en liten stund gick han iväg till leksaksavdelningen.
Dennys mamma hade ett bekymrat ansiktsuttryck när hon tackade mig för att jag hade tagit mig tid med hennes son. Hon berättade de flesta brukade ignorera honom och aldrig ta sig tid att prata med honom.
Jag förklarade att nöjet var helt på min sida och sedan sa jag något som jag faktiskt inte vet varifrån det kom. Det kändes bara rätt att säga det.
Jag sa att det finns mängder med röda, gula och rosa rosor i guds trädgård, men de blå rosorna är väldigt sällsynta och att man ska ta sig tid för att uppskatta deras skönhet.
”Du förstår, Denny är en blå ros och om ingen stannar till och känner doften av den rosen med deras hjärtan och godhet så missar de en av livets stora mirakel.”
Hon var tyst en sekund, sedan fick hon en tår i ögat och frågade, ”Vem är du?”
Utan att egentligen tänka efter svarade jag, ”Åh, Jag är nog bara en maskros, men jag trivs med livet.”
Hon grep tag i min hand och sa, ”Gud välsigne dig,” och då fick jag en tår i ögat också.
Jag har ett förslag. Nästa gång som du ser en blå ros, vänd inte bort blicken. Ta dig tiden att ge ett leende och säga hej. Varför? För att det nästa gång kan du vara den här mamman eller pappan. Det kan vara ditt barn, barnbarn, systerdotter eller brorson.
Tänk bara vad en sådan liten stund kan betyda för den personen eller den personens familj.
Ta ett råd från en gammal maskros. Lev enkelt. Älska mycket. Känn med andra och tala med värme.
Om den här historien på något sätt berörde ditt hjärta, snälla överväg att dela den idag. Komihåg. Människor glömmer vad du sagt och vad du gjort men inte hur du fått dem att känna.
Dela gärna den här historien vidare för alla blåa rosor där ute.
Vill du ha fler liknande berättelser i ditt flöde så klickar du bara på gilla-knappen nedan.