Tess Ekberg och David Hjertén gör tillsammans den populära föräldrapodcasten ”Världens sämsta föräldrar”.
De finns även här på Newsner, i bloggformat. I dag skriver Tess om hur små marginaler förändrar livet, och tacksamheten över att kunna bli mamma.
Redan när jag var barn så drömde jag om att få bli mamma. Finns det någon renare kärlek än den man känner för barnen? Så okonstlad och så äkta.
När jag träffade min sambo, för elva år sedan, blev vi larvigt förälskade. Vi flyttade ihop och jag insåg snabbt – men hallå här är han! Han jag vill leva med och som kommer bli den bästa pappa till mina barn.
Men åren gick och barnen lyste med sin frånvaro och hålet i mitt hjärta växte sig allt större. Varför kom dom inte? Jag som hade förberett mig ett helt liv vägrade att tro på alla läkare som med håglös blick sa: ”Thérèse, du är en riklig lågoddsare och kommer få väldigt svårt att få egna barn”
Men vi fick iallafall prova IVF. Försök efter försök gjordes och jag lade en hel förmögenhet på akupunktur och annat för jag ville vara 100% säker på att om vi skulle bli barnlösa så hade jag gjort mitt allt med min kropp. Inbillande mig att det skulle ge mig nån slags inre frid vid en eventuell barnlöshet.
Men så på morgonen den 22 februari 2014 föddes ändå vårt lilla mirakel Miobelle. Vår lilla ängel. Min vackra, snälla, smarta, roliga, snart sexåriga lilla unge som bara ritar och drömmer om att blir konstnär. Och hålet i hjärtat hade fyllts upp, för äntligen hade mitt liv fått en mening.
Men när Mio bara var ett år började jag må förfärligt dåligt och trodde jag blivit redigt deprimerad av all sömnbrist då jag storgrät över precis allting. Tappade frukostmackan på golvet och grät hejdlöst! Missade bussen och tappade det fullständigt. Och det tog tid innan jag ens kunde formulera tanken på att jag eventuellt hade blivit gravid utan en enda spruta eller akupunkturnål. Men så var fallet, för nio månader senare kom vårt lilla rivjärn. Vår älskade lilla krutdurk och kärleksbomb Milla. Hon är både familjens och förskolans chef, men hon ger också ger dom innerligaste kramarna på denna jord.
Holdelady! Vips så var man tvåbarnsmamma! Jag var överlycklig och överrumplad av hur fort livet hade vänt. Men samtidigt så arg och dagdrömde om att ta dubbelvagnen med våra bebisar och gå Eriksgata till vartenda sjukhus, till varenda läkare som sagt jag inte kunde få barn och säga: ”titta här då tantjävel vad säger du nu då?”
Men det hann inte bli någon Eriksgata, för när Milla bara var ett halvår kom istället nya läkare med tunga besked. Dom hade hittat extrema cellförändringar i min livmoder. Under ett halvårs tid trodde läkarna att jag hade tidig cancer och bad mig förbereda mig på det värsta, med både cellgifter och strålning.
Jag trillade rakt ner i ett svart hål. Jag som hade kämpat ihjäl mig för att få bli mamma – skulle jag inte få leva med barnen nu när dom äntligen hade kommit? Men efter flertalet operationer och analyser kom läkarna slutligen fram till att det bara var extrema cellförändringar och friskförklarade mig när dom opererat bort precis allt. Det blir garanterat inga fler inga fler barn för oss. Men tacksamheten jag känner både för livet och våra älskade små prinsessor kommer förbi – oändlig.
Vänligen,
Tess Ekberg
Från podcasten Världens Sämsta Föräldrar