Det spelar ingen roll om man umgås frekvent eller om man har sporadisk kontakt – syskon har och kommer alltid att ha ett speciellt band, en unik samhörighet som det inte går att sätta ord på men som på något sätt ändå är så självklar.
Den här historien handlar om just syskonkärlek – och hur en bror eller syster alltid finns nära till hands när det behövs som mest.
Jag har hittat berättelsen i lite olika versioner i nätet och kan inte med säkerhet säga att det har hänt på riktigt, men budskapet är så starkt att jag ville dela det med er. För det här träffade i alla fall mig rakt i hjärtat.
Jimmy var fem år gammal när hans familj adopterade Neil.
Han kommer fortfarande ihåg dagen i domstolen då domaren kallade fram honom, helt ensam, och sa: ”I dag är det inte bara din mamma och pappa som accepterar ansvaret att uppfostra ett annat barn. Jag räknar med dig också, att du delar förpliktelsen. Att vara en storebror innebär att den här bebisen kommer se upp till dig och förlita sig på dig. Är du redo att ta dig an uppgiften?”.
Även om han bara gick på dagis så tog Jimmy domarens ord på stort allvar.
Neil växte upp och tyckte att det coolaste som fanns var att bli ”adokterad”, som han kallade det.
Hans föräldrar måste ha läst varje bok som fanns om hur man skulle förklara ett sådant komplicerat ämne för ett barn, för de gjorde ett fantastiskt jobb.
Det var inte bara det att han kände sig stolt, han kände sig till och med ännu mer speciell än om han inte hade blivit adopterad.
Varje gång han fick chansen, oavsett om det var en helt vanlig dag eller en talangjakt eller ett födelsedagskalas, så ställde han sig stolt upp och förklarade för omvärlden hur han hade en ”mag-mamma” och en ”hjärt-mamma”.
Ibland gick det så långt att Jimmy kände sig lite försummad.
När Neil gick i andra klass stötte han på någon som hade en annan uppfattning om vad det betydde att vara adopterad.
Andy, en femteklassare som åkte buss med Neil, hade inte särskilt många vänner i skolan. Bland de yngre barnen på skolbussen betedde han sig däremot som en värsting.
En dag, utan någon som helst anledning, skrek han från bussens bakre del: ”Hördu Neil, vet du vad det egentligen betyder att vara adopterad?”.
Neil blev nervös eftersom Andy aldrig hade pratat direkt till honom tidigare.
Nu lät Andy arg, som om Neil hade gjort något som fått honom på dåligt humör.
Neil visste bättre än att ge sig in i Andys översittarmetoder, så han valde att inte svara.
Andy morrade: ”Det betyder att din riktiga mamma kastade dig i soporna”.
Bussen blev knäpptyst.
”Du hörde rätt, soporna. Du hade tur att någon fanns där och plockade upp dig innan sopbilarna kom och malde ner dig.”
Neil fick hjärtat i halsgropen.
Han försökte ta sig av bussen på nästa hållplats, trots att det var flera kvarter bort från hemmet, men busschauffören vägrade släppa av honom.
Alla pratade, men han hörde inte ett ord.
På sekunden när bussdörrarna öppnades framför huset rusade han ut och skyndade in genom ytterdörren.
Jimmy hade redan kommit hem från skolan och satt med sin mamma i köket. Neils mjölk och kakor väntade vid bordet.
”Vad har hänt?” frågade mamman omedelbart, med den där instinkten mammor har som gör att de förstår att något har hänt deras barn innan de ens fått det berättat för sig.
Neil berättade vad Andy hade sagt.
Mamman sjönk ihop i stolen, utan några tröstande ord att säga. Hon visste att inga råd i de där böckerna kunde sudda ut Neils förkrossade ansiktsuttryck.
När hon sträckte sig för att krama honom drog han sig undan.
Instinktivt plockade hon upp telefonen för att ringa barnens pappa.
Plötsligt ställde sig Jimmy upp. Han gick runt bordet till stolen där Neil satt och snyftade med ansiktet djupt nersjunket i sina händer.
”Neil…”, sa han tyst. ”Tänk bara på vad som verkligen är sant. Bebisar blir inte adopterade för att ingen bryr sig om dem. Bebisar blir bara adopterade när det finns någon som älskar dem. Väldigt mycket”.
Mamman slutade slå numret på telefonen. Neil lyfte på huvudet.
En del säger att sanningen gör ont – men ibland hjälper den, när den kommer direkt från hjärtat.
Dela vidare för att hylla alla underbara syskon som alltid finns där när det behövs som mest!