En ung man var förkrossad av sorg, han hade precis förlorat sin allra bästa vän och skrev följande inlägg på internetforumet Reddit. ”Min vän dog precis och jag vet inte vad jag ska göra.” I kommentarsfältet visade en mängd människor sitt stöd. Men ett av svaren som den unga mannen fick hade han nog inte väntat sig. Svaret från signaturen ”Gammal man” kan förändra dig.
Den gamla mannen skrev följande:
Jag är gammal. Vad det betyder är att jag har överlevt (hittills) samtidigt som många jag känner och har älskat inte har gjort det.
Jag har förlorat vänner, bästa vänner, nära, kollegor, farföräldrar, min mamma, släktingar, lärare, mentorer, studenter, grannar, och en mängd andra. Jag har inga barn, och jag kan inte ens sätta mig in i smärtan av att förlora ett barn. Men här är det jag vill säga dig:
Jag önskar att jag kunde säga att du vänjer dig vid att folk dör. Men det har jag aldrig gjort. Jag vill inte göra det. Det river ett hål i mitt hjärta varje gång någon jag älskar dör, oavsett omständigheterna. Men jag skulle inte ”inte vilja bry mig”. Jag vill inte att det ska vara något som snabbt går över. Ärren är ett minne av den kärlek och den relation jag haft med den personen. Om ärret blir djupt var det för att kärleken också var det. Låt det då vara så.
Ärren är en vittnesbörd på livet. Ärr är ett tecken på att jag kan älska innerligt och djupt men såras, få ett sår, eller till och med urholkas, men ändå sedan läka och fortsätta leva och älska. Och ärrvävnaden kan till och med bli starkare än huden som var där innan. Ärren är ett bevis på att man levt. Ärr är bara fula på människor som inte kan se.
Vad gäller sorg så kommer du upptäcka att det kommer i vågor. När fartyget först havererar så drunknar du, med vrakdelar runt omkring dig. Allt som flyter runt dig påminner dig om skönheten och hur magnifikt fartyget en gång var. Och allt du kan göra är att flyta. Du hittar några bitar från vraket och klamrar dig fast, ett tag i alla fall. Kanske är det någon fysisk sak. Kanske är det ett trevligt minne eller ett fotografi. Eller kanske är det en annan person som också flyter. För ett tag så är allt du kan göra att flyta och hålla dig vid liv.
I början är vågorna skyhöga, 50 meter, och kraschar över dig utan någon nåd. De kommer med tio sekunders mellanrum och låter dig inte ens hämta andan. Allt du kan göra är att klamra dig fast och försöka flyta. Efter ett tag, kanske veckor, eller månader, så är fortfarande vågorna lika höga, men de kommer med mindre mellanrum. Men fortfarande så utplånar de dig när de väl slår till. Men mellan gångerna kan du andas och fungera. Du vet aldrig vad som ska utlösa sorgen. Det kan vara en sång, en bild, en gatukorsning, doften av en kopp kaffe. Det kan vara precis vad som helst…. och då kommer vågen med full kraft. Men mellan vågorna finns det liv.
Någonstans längs vägen upptäcker du att vågorna bara är 30 meter höga, eller kanske 20 meter. Och även om de fortfarande kommer så slår de till mer sällan. Du kan se dem när de är på väg. En årsdag, en födelsedag eller vid jul. Du kan se dem komma, för det mesta, och då förbereda dig. Och när de sköljer över dig så vet du att du kommer att överleva. Genomblöt, skakad, klamrar du dig fast vid en liten bit av vraket, men du kommer att överleva.
Ta det som ett råd från en gammal man som varit där. Vågorna slutar inte att komma, och på något sätt vill du heller inte att de ska göra det. Men du förstår att du kommer att överleva dem. Och andra vågor kommer att komma. Men du överlever dem också.
Om du har tur, kommer du så småningom att ha massor av ärr från dem du älskat. Och massor av skeppsförlisningar bakom dig.
Glöm inte att dela med dina nära och kära.
Vill du ha fler artiklar som denna i ditt flöde så klickar du bara på gillaknappen nedan.