Alla som har uppfostrat ett barn (eller varit ett) vet att de brukar gå igenom ett visst djurstadie. Du vet, det ska vara hästar och hundar och hamstrar och marsvin – och även om tanken alltid är innerligt god så blir det ibland lite fel, som när guldfiskar råkar hamna i toaletten. Och föräldrarna? Ja, de vill ju bara att barnen ska vara glada, och gör allt i sin makt för att det ska vara så.
Hur som helst. Om du känner igen situationen, med barn som gör allt för sina djur och vuxna som gör allt för sina barn, så kommer du garanterat få dig ett gott skratt åt den här påhittade roliga historien.
Den här gången träffar vi en familj vars yngste son är förkrossad över sin trötta ödla – och som den superhjälte han är försöker pappan naturligtvis rädda situationen med bästa möjliga expertis. Men det blir väl… lite så där.
Jag vet att historien är lite lång, men jag rekommenderar dig verkligen att hänga med ända till slutet. Jag kan nästan lova att du kommer skratta så tårarna rinner!
Strax efter middagen för några dagar sedan kom min son rusande. Han förklarade att ”något var fel” med en av ödlorna som han hade i ett terrarium på sitt rum.
”Han ligger bara där på rygg och ser sjuk ut. Jag är allvarlig pappa. Kan du hjälpa till?”, sa han.
Jag gick in i min bästa ödleexpert-roll och följde med honom till sovrummet. Visst, där låg ett av djuren på rygg och såg stressad ut.
Jag visste direkt vad jag skulle göra.
”Älskling”, skrek jag. ”Kom och titta på ödlan!”
”Åh, herregud!”, utbrast min fru och fortsatte: ”Hon ska föda.”
Min son var chockad: ”Va? Men de heter Bert och Ernie, mamma!”
Jag var minst lika upprörd.
”Ja, hur kan det vara så? Vi ville ju INTE att de skulle kunna föröka sig”, sa jag anklagande till min fru.
Hon svarade (jag antar att det var menat sarkastiskt): ”Jamen vad vill du att jag ska göra, hänga upp en förbudsskylt i terrariet?”
”Nej, men du skulle skaffa två pojkar, som vi kom överens om”, påminde jag henne med min mest kärleksfulla och lugna röst samtidigt som jag gnisslade tänder.
”Ja, Bert och Ernie!”, stämde min son in.
”Tja, det är bara lite svårt att veta på vissa killar, ni vet”, sa hon med samma sarkasm som förut.
Vid det här laget hade hela familjen samlats runt terrariet för att se vad som pågick. Jag skakade på axlarna och bestämde mig för att göra det bästa av situationen.
”Barn, ni ska nu få uppleva ett otroligt mirakel”, tillkännagav jag. Ni ska få bevittna miraklet av en födsel!”
”Usch, vad äckligt”, skrek de.
”Är det inte fantastiskt?”, frågade min fru. ”Men vad ska vi göra med ungarna?”
Ingen hade ett svar på frågan och vi bara stirrade på patienten.
Plötsligt stack någonting som såg ut som en fot upp, innan det lika snabbt ploppade tillbaka in i kroppen.
”Vi verkar inte göra så stora framsteg”, sa jag.
”Det är en fotbjudning”, viskade min fru förskräckt.
”GÖR NÅGOT PAPPA!”, skrek min son.
”Ja ja ja”, sa jag och sträckte ner handen i terrariet. Jag grep tag i foten nästa gång den visade sig, och klämde lite försiktigt på den. Den försvann direkt. Jag försökte flera gånger till, med samma resultat.
”Ska jag ringa ambulans?”, undrade min äldsta dotter. ”De kanske kan prata oss igenom detta trauma”.
”Låt oss ta Ernie till veterinären”, sa jag bistert.
Så körde vi till veterinären, med sin son som höll buren försiktigt i famnen.
”Andas, Ernie, andas”, sa han.
Till slut var vi framme hos veterinären, som tog med Ernie till undersökningssalen. Där kikade han på det lilla djuret genom ett förstoringsglas.
”Vad tror du, doktorn, ska vi göra kejsarsnitt?”, föreslog jag.
Veterinären tittade på mig och min fru. Sedan sa han: ”Vi kanske kan prata på tu man hand ett ögonblick?”
Jag svalde och nickade till min son att gå ut ur rummet.
”Kommer Ernie klara sig?”, frågade min fru.
”Åh, självklart”, försäkrade veterinären. ”Den här ödlan är inte dräktig. Faktum är att det ALDRIG kommer hända. Ernie är en pojke. Ni förstår, Ernie är en ung man. Och som med många andra arter så kommer de ibland i puberteten och… ja… onanerar. Precis som han gjorde, liggandes på rygg”, sa veterinären rodnandes och tittade på min fru.
Alla tystnade och blev illröda i ansiktet.
Till slut bröt min fru tystnaden: ”Så Ernie är… eh… upphetsad?”
”Exakt”, svarade veterinären, lättad över att vi förstod.
Sedan började min fru fnissa. Och fnissa. Längre och längre, högre och högre, tills hon gapskrattade.
”Vad är det som är så kul?”, krävde jag att få veta. Jag visste, men vägrade acceptera, att kvinnan jag en gång gift mig med var på väg att skoja om min enastående manlighet.
Med tårar i ansiktet utbrast hon: ”Jag… jag föreställer mig bara hur du drog i den där lilla korven”.
Hon fick knappt luft att andas, så som hon skrattade.
”Nu får det räcka”, muttrade jag. Vi tackade veterinären och jag skyfflade snabbt in familjen i bilen.
Min son var överlycklig att hans älskade ödla var okej, trots att han inte visste detaljerna.
”Jag vet att Ernie är väldigt tacksam för vad du gjorde för honom, pappa”, sa han.
”Åh, du har INGEN aning”, sa min fru… och kollapsade på nytt av gapskratt.
2 ödlor: 1 000 kronor
En bur: 500 kronor
En resa till veterinären: 300 kronor
Minnet av en make som drar i ödlans lilla sak: Ovärderligt.
Sensmoralen i historien: Var uppmärksam på biologilektionen. Ödlor lägger ägg!
Var inte snål nu, dela vidare den här roliga historien för att bjuda dina vänner på ett gott skratt i dag!