Jag tror jag talar för de flesta när jag säger att den första bekantskapen med en gynekologstol kan vara lite jobbig. För många kvinnor, som varit där ett par gånger, är det kanske ingen stor sak, men män är ofta inte lika vana att sätta sig där. Svein Harald Røine har gjort sig känd för sina inspirerande föreläsningar om bland annat ledarskap. Han är också författaren bakom webbplatsen AlltidPositiv och har skrivit en populär bok som heter ”MODIG”. Det är därifrån den här underhållande historien är tagen, som skördat många skratt och delats av tusentals i Norge. För tydlighetens skull bör det sägas att det lyckligtvis gick bra med huvudpersonen själv. Hans sjukdomstillstånd var inte så allvarligt som han först befarade.
Här är inlägget, som är publicerat med författarens tillåtelse.
Till alla män.
Det var först efter denna erfarenhet som jag insåg hur MODIGA alla kvinnor är.
Efter en tids problem med urinblåsan blev jag slutligen tvungen att bita i det sura äpplet och ta mig till läkaren för en undersökning. Vägen till doktorn den dagen kändes lika tungt som gå Golgata.
Efter att ha svarat på några rutinfrågor var det slut på rutinen för min del. Vi låtsas båda om som om detta vore den naturligaste sak i världen och vi pratade paradoxalt nog om golf, klubbor, bollar och hole-in-on innan jag förlorade min oskuld – där bak. Gud måste ju ha skrattat gott när han konstruerade mannen och gömde prostatan på det mörkaste stället i världen.
”Detta måste ju vara något av de mest förnedrande jag har upplevt”, tänkte jag, men där tog jag fel å det grövsta.
”Du bör nog åka till sjukhus i Fredrikstad för vidare utredning”, avslutade läkaren.
”Varför?”, frågade jag skräckslaget.
Jag lät väl ungefär som en man som just fått reda på att svärmor ska flytta in en hel vecka. Nu gäller dock inte detta mig, för jag har en underbar svärmor. Men hur som helst, det var säkert så det skulle låtit om jag inte hade haft en underbar svärmor som är undantaget som bekräftar regeln.
Föga anade jag vad som väntade mig.
Ett lite nyckelord: ”Gynekologstol”.
Gynekologstolen måste ha uppfunnits av det mest sadistiska svin som någonsin satt sin fot på den här planeten. Det skulle inte förvåna mig om det var inkvisitionen som tagit fram detta redskap för att tortera otrogna. Bara tanken på att en man ska placera sig i en position av detta slag får ju ett hopp ut från Holmenkollen att framstå som rena rama söndagsskolan.
Hur som helst blev jag tillsagd att ta plats på ”skampålen”. Utan underkläder.
När jag satte mig tillrätta i detta tortyrinstrument kändes det som att jag gick ned i spagat. Kvinnor är väl medvetna om att så inte är fallet, men mentalt upplevde jag det som om benen var så långt ifrån varandra att du måste använda kikare för att se från ena foten till den andra. De var omänsklig långt ifrån varandra. Mina tankar gick då till alla de kvinnor som måste sitta i denna stol åtminstone en gång om året. Det krävs mod. Kvinnors mod. RESPEKT.
Det knackade på dörren och in kom en söt och snäll sjuksköterska. Jag försökte hålla igen. Aldrig tidigare har jag så starkt önskat att golvet bara skulle vara ett stort hål.
Ärren på själen är omöjliga att reparera.
”Hej”, sade hon. ”Jag ska bara förbereda undersökningen med lite bedövande gel.”
Bedövande gel!
BEDÖVANDE GEL!
Jomen jag tackar, ja!
Jag var ju för fan förlamad från munnen ner till tårna. För att inte tala om hur förlamad jag var mellan öronen, eller mellan benen för den delen. Inte ens ett ton Viagra hade lyckats att ändra på det.
Sjuksköterskan ställde sig mellan mina ben, böjde sig ner och började professionellt smörja in den bedövande gelen. Hon tittade upp mellan mina ben och log. Jag tänkte på Mr Bean.
”Detta är något som bara han kan lyckas komma undan med”.
Jag hade ännu inte lyckats få ur mig ett litet ”hej” och kände att jag var tvungen att ta mig samman.
Att skaka hand var uteslutet. Oskyldig flirtande skulle aldrig falla mig in. Tanken att flirta med benen i luften, medan hon la bedövande gel i mitt urinrör, kändes lika naturligt som att sjunga ”Du Gamla, Du Fria” den 17 maj. Kanske kunde jag prata om något mer vardagligt. Den glada sjuksköterskan arbetade på koncentrerat. Jag tänkte så det knakade på vad jag skulle säga och under tiden tittade jag ut genom fönstret på de vackra höstträden som kastade långa skuggor från solen i det vackra vädret. Plötsligt slapp ett ord ur mig, utan att jag hann tänka:
”Otroligt fin utsikt, va!”
Vill du ha fler likande berättelser i ditt flöde så klickar du bara på gillla-knappen nedan.
Texten är ett utdrag ur författaren Svein Harald Røines bok ”Modig”. Du kan läsa mer om den här!
