Den här berättelsen har farit runt på nätet i flera år och den finns även återberättad i en bok. Jag vet dock inte om den verkligen är sann, men varje gång jag läser den så blir jag så oerhört berörd när jag läser vad som händer. För historien rymmer så många delar man kan känna igen från livet, både hur det är att vara utanför, hur det är att vara svårt sjuk men kanske allra viktigast – vad riktig vänskap är för någonting. Historien tar sig början i ett klassrum där en 12-åring flicka presenteras för sin nya klass. Sedan tas vi med på en känslomässig berg- och dalbana som verkligen berör mig ända in i hjärtat. Även om den är lite sorglig så rymmer den också väldigt mycket vackra lärdomar och framför allt skänker den hopp och därför delar jag den nu med er så att ni också får chansen att läsa den.
Hennes namn var Emma. Hon var den nya tjejen i skolan. Jag minns hur jag tyckte synd om henne då alla andra elever stirrade, pekade och viskade om henne. Hon var otroligt liten, väldigt smal och värst av all, hon var en 12-årig flicka som inte hade något hår.
Emma hamnade i min klass. Hon blev presenterad inför alla första dagen och blev sedan ombedd att hitta en ledig plats. Emma hittade en plats två rader från mig, en stol bort. Hon la ner sitt huvud på sin nya bänk, korsade benen och la händerna framför ansiktet. Hon försökte dölja att hon rodnade men alla förstod ändå att hon gjorde det.
Vid lunch satt Emma själv vid ett bord. Jag tror hon var för rädd för att gå fram till någon och samtidigt var alla andra för rädda för att närma sig henne. Ungefär tio minuter in i lunchen bestämde jag mig för att gå fram till henne. Jag drog ut en stol och satte mig. ”Hej, mitt namn är Veneta. Har du något emot att jag sitter med dig?” frågade jag.
Emma svarade inte, men hon nickade, men lyfte varken på huvudet eller sina ögonbryn för att titta på mig. För att få henne att känna sig mer bekväm började jag prata med henne som att jag hade känt henne jättelänge. Jag berättade historien om våra lärare, om rektorn och om några av mina vänner. Vid slutet av vår 20 minuter långa sittning tillsammans såg hon mig till och med i ögonen, men hon var fortfarande helt uttryckslös i ansiktet. Hon såg bara på mig med tom blick.
När det ringde och det var dags för oss att gå till nästa lektion ställde jag mig upp och sa att det varit trevligt att få prata med henne och gick sedan iväg. Jag kände mig hemsk som gick iväg, då jag hade misslyckats med att få henne att prata eller ens le. Mitt hjärta smärtade över den här flickan, för hennes smärta var så uppenbar.
Det var inte förrän tre dagar senare, medan jag höll på att plocka ut saker till lektionen, som Emma till sist sa hej till mig. ”Jag ville bara tacka dig för att du pratade med mig här om dagen”, sa hon. ”Jag uppskattar att du försöker vara snäll mot mig.” När hon började gå iväg samlade jag ihop mina grejer och sprang efter henne. Från den dagen var vi oskiljaktiga.
Den här flickan fångade bara mitt hjärta. Hon var kärleksfull och omtänksam, medkännande och ärlig, men mest av allt var hon ensam. Vi blev bästa vänner och genom detta utsatte jag mitt 12-åriga jag för det mest smärtsamma jag någonsin skulle uppleva. Jag fick veta att Emma hade cancer och inte hade speciellt stor chans att besegra sjukdomen.
I fem månader var Emma och jag bästa vänner. Vi var tillsammans i skolan varje dag och sedan tillsammans nästan varje kväll för att plugga eller bara leka och givetvis varje helg också. Vi pratade, vi skrattade, vi skojade om pojkar och fantiserade om vår framtid. Jag ville vara hennes vän för alltid men jag visste att det inte skulle bli så. Efter att ha varit hennes bästa vän i fem månader blev Emma väldigt, väldigt sjuk.
Jag spenderade all min fritid med henne. Jag besökte sjukhuset när hon var där och sov över i hennes hem när hon var hemma. Jag kände i mitt hjärta att jag var tvungen att få henne att förstå att hon hade blivit min bästa vän i hela världen – den syster jag aldrig haft.
Jag var hemma en söndag och satt med min pappa och tittade på fotboll. Min telefon ringde och min mamma svarade. Jag kunde höra hur hon mumlade och sedan la på. Hon gick in i rummet, hennes ögon var röda och tårar rann nerför hennes kinder. Jag förstod omedelbart vad som hade hänt.
”Är allt okej med Emma?” frågade jag. Mammas oförmåga att ge mig ett svar avslöjade allt.
Emma hade blivit körd till sjukhuset akut. Hon hade fått väldigt hög feber. Nyheterna var inte goda. Hennes cancer stod emot alla former av behandling och spred sig. Emma förlorade kampen för att överleva.
Tre dagar senare gick Emma bort hemma i sängen. Hon var bara 12 år gammal. Jag minns hur jag kände mig bedövad, medveten om att hon gått vidare men oförmögen att förstå hur definitivt allt var. De kommande veckorna lärde jag mig snabbt den tuffaste läxan jag någonsin lärt mig i mitt liv.
Inte bara var jag tvungen att lära mig att handskas med döden, mentalt och känslomässigt, jag fick också lära mig att sörja. Jag hade inte tidigare varit förmögen att göra det. Så en dag kom hennes mamma hem till mig och gav mig en låda. Hon sa att hon hittat den bland Emmas saker. Det fanns en lapp där det stod att jag skulle få lådan när hon inte längre fanns kvar. Jag tog upp den till mitt rum, stirrade på den i över en timme och samlade tillräckligt mycket mod för att öppna den.
På insidan hittade jag återigen min bästa vän. Emma hade lagt flera bilder på henne och mig i lådan, flera av hennes favoritsmycken och allra viktigast, ett brev till mig. Jag började snyfta men lyckades läsa det.
”Jag trodde aldrig jag skulle få uppleva riktig vänskap. Jag blev alltid behandlad som en som var utanför, som en cirkusartist. Om någon någonsin pratade med mig var det vanligtvis för att få reda på vad som var fel med mig, eller ännu värre, för att fråga mig om jag skulle dö.
Du är min bästa vän i hela världen och jag kommer aldrig att glömma dig. Om du läser det här är jag i himlen. Snälla, gråt inte. Jag är lycklig nu och är inte längre sjuk eller flintskallig. Jag är en vacker perfekt ängel.
Jag vakar över dig varje dag i ditt liv. Jag kommer att finnas där för dig vid din första hjärtesorg och jag kommer med glädje att se dig på din bröllopsdag. Du förtjänar det bästa, Veneta. Förändras aldrig och glöm aldrig vår vänskap. Jag är så tacksam för att Gud lät mig träffa dig. Jag kommer att vänta på att få se dig igen. Kärlek, Emma”
Att läsa hennes brev förändrade mitt liv. Även om hon var den som var sjuk och som förlorade sitt liv hade hon tagit sig tid att se till att jag var okej. Hon ville försäkra sig om att jag skulle klara mig när jag förlorat henne.
Hennes död var det svåraste jag någonsin hade upplevt. Men jag tror att Gud sammanförde våra liv och våra hjärtan av en anledning. Vi behövde varandra. Emma behövde en vän och jag behövde hennes styrka och mod. Än idag tackar jag Gud för Emma. Jag pratar även med Emma varje dag. Jag vet att hon hör mig och jag vet att hon håller koll på mig. Vår vänskap kommer aldrig att suddas ut eller dö. Människor kommer och går, livet kan förändras i ett ögonblick, men kärlek och vänskap håller en livstid.