Jag vet inte säkert om det har hänt på riktigt men budskapet är ändå så viktigt: vissa personer är beviset på att det fortfarande finns hopp för mänskligheten. Historien är lite lång men jag lovar att det är värt det – för i slutet är det svårt att inte känna sig varm i hela kroppen. Läs och tveka inte att dela vidare om du blev lika berörd som jag!
Mannen var på väg hem i bilen när han såg en gammal dam som var strandsatt vid sidan av vägen. Även fast det hade börjat bli mörkt ute såg han att hon behövde hjälp. Han stannade till framför hennes Mercedes och gick ut. Hans Ford Fiesta gick på tomgång när han närmade sig henne.
Även fast mannen såg glad ut, blev damen orolig. Ingen hade hittills stannat för att hjälpa henne. Kommer han att skada mig? Han ser så oborstad ut; fattig och hungrig, tänkte hon.
Han såg att hon var rädd, där hon stod hjälplös ute i kylan. Han kände på sig att hon var nervös. Han kände igen de iskalla kårar som går rakt igenom ryggraden när rädslan sätter in.
Han agerade snabbt och sa: ”Jag är här för att hjälpa dig, frun. Du får gärna vänta i bilen. Gå in och värm dig så länge. Förresten mitt namn är Bryan Anderson. ”
Tja, allt hon hade var en punktering, men för en gammal dam var det illa nog.
Bryan kröp in under bilen och satte dit domkraften, han flådde knogarna några gånger. Snart hade han bytt det punkterade däcket. Han hade varit tvungen att smutsa ner sig och hans händer ömmade.
När han skruvade dit de sista muttrarna, vevade hon ner fönstret och började prata med honom. Hon berättade att hon var från St. Louis och var förbipasserande. Hon kunde inte nog tacka honom för att han kom till hennes undsättning.
Bryan bara log när han stängde bagageluckan på sin bil. Damen frågade hur mycket hon var skyldig. Hon var villig att betala nästan vilken summa som helst. Hon tänkte på alla de hemska saker som hade kunnat hända om mannen inte hjälpt henne.
Bryan hade inte ens tänkt tanken på att få betalt. Det här var inte ett jobb för honom. Detta var att hjälpa någon i nöd.
Gudarna vet att det hade funnits gott om människor som hade hjälpt honom genom åren. Det var en instinkt för honom att bistå andra i nödsituationer. Det hade aldrig fallit honom in att agera på något annat sätt.
Han berättade för henne att om hon verkligen ville betala honom; så nästa gång hon såg någon som behövde hjälp, skulle hon ge den personen den hjälp de behövde, och Bryan tillade: ”Och tänk på mig då.”
Han väntade kvar tills hon hade startat sin bil och kört iväg. Det hade varit en kall och trist dag, men han kände sig nöjd när han nu körde hemåt i skymningen.
Några mil neråt vägen såg damen ett litet café. Hon gick in för att ta en bit att äta och värma upp sig innan hon körde hemåt. Det var ett oansenlig litet ställe. Utanför stod två gamla bensinpumpar som inte var i bruk. Hela stället kändes nedgånget och slitet.
Servitrisen kom till hennes bord och tog med en ren handduk så damen kunde torka hennes våta hår. Servitrisen hade ett mjukt leende på läpparna, ett leende som aldrig tycktes ge vika även fast hon hade slitit hela dagen. Damen märkte att servitrisen var höggravid, trots det lät hon aldrig leda och värk påverka hennes vänliga sätt. Den gamla damen undrade hur någon som hade det så slitigt kunde vara så vänlig och givmild mot en främling. Då kom hon ihåg Bryan.
Efter damen hade avslutat sin måltid, betalade hon med en hundradollarsedel. Servitrisen gick raskt till kassan för att hämta växeln. Samtidigt gick den gamla damen obemärkt ut genom dörren. Hon hade redan kört iväg när servitrisen kom tillbaka. Servitrisen undrade vart damen hade tagit vägen. Då märkte hon att något stod skrivet på servetten.
Ögonen tårades när hon läste vad damen hade skrivit: ”Du är inte skyldig mig något. Jag har varit i dina skor. Någon hjälpte mig en gång, såsom jag hjälper dig nu. Om du verkligen vill betala mig tillbaka, gör så här: Låt inte denna vänskapsgest få avslutas med dig”. Under servetten låg fyrahundra dollar till.
Jo, det fanns en massa bord att duka av, sockerskålar att fylla, och folk att betjäna, men servitrisen klarade sig igenom ännu en dag. Den kvällen när hon kom hem från jobbet och gick till sängs, tänkte hon på pengarna och vad damen hade skrivit. Hur kunde damen ha vetat hur himla mycket hon och hennes man verkligen behövde pengarna? Med barnet som kommer nästa månad, det kommer att bli tufft ….
Hon visste hur orolig hennes man var, och när han låg och sov bredvid henne, gav hon honom en mjuk kyss och viskade mjukt och låg ”Allt kommer att bli bra. Jag älskar dig, Bryan Anderson.”
Det finns ett gammalt svenskt talesätt som lyder ”som man bäddar får man ligga”. Glöm inte att riktiga vänner är som stjärnor. Du kan inte alltid se dem, men du vet att de alltid finns där. Dela vidare om du också tror på att vänskapens band kan övervinna alla hinder!