Ibland händer det att man ser någon på bussen som är ledsen. Många gånger drar man sig för att faktiskt fråga om man kan hjälpa till på något sätt. Det tycker jag är synd. För även om man kanske inte kan hjälpa till så kan den lilla frågan få personen att må lite bättre – för då förstår han eller hon att någon bryr sig. Den här historien är ett bevis på att ibland kan man förändra någons liv. Jag vet inte om den stämmer till hundra procent. Men jag tycker att budskapet är väldigt viktigt och vill därför dela den med er.
”Jag var på väg hem sent på eftermiddagen efter ett jobbmöte. Det var jättemycket trafik och plötsligt började min bil att låta högt – som att den var på väg att dö. Jag lyckades precis att köra in den på en bensinmack – glad över att bilen inte stannade mitt på vägen så att jag skulle skapa en lång bilkö. Det var också skönt att få en varm plats att vara på när jag väntade på bärgningsbilen.
Men innan jag kunde ringa efter en, såg jag en kvinna som gick ut ur en mataffär, och det såg ut som att hon halkade på en fläck med is och föll rakt in i en bensinpump, så jag gick dit för att se om hon hade skadat sig.
När jag kom fram till henne såg det mer ut som att hon hade blivit överväldigad av tårar än det faktum att hon hade halkat. Det var en ung kvinna som såg väldigt tärd ut och hade svarta ringar under sina ögon. Hon tappade något när jag hjälpte henne upp så jag tog upp det och såg att det var en mindre summa pengar som jag gav tillbaka till kvinnan.
Det var då jag fick hela bilden av hennes situation. Den gråtande kvinnan hade en gammal bil och i baksätet satt tre barn och i passagerarsätet ett till barn. Jag kunde se på bensinpumpen att hon skulle tanka drygt 10 liter.
Jag frågade henne om hon mådde bra och om hon behövde hjälp. Hon sa bara: ”Jag vill inte att mina barn ska se att jag gråter”. Så vi ställde oss på andra sidan så att de inte kunde se oss. Hon berättade att hon hade det väldigt svårt just nu.
Då frågade jag henne: ”Ber du till Gud?” Hon tog ett steg bakåt men jag försäkrade henne om att jag inte var en galen person och sa: ”Han hörde dig, och han skickade mig”.
Jag tog fram mitt kontokort och drog det i bensinpumpen så att hon kunde få en full tank. Samtidigt som hon tankade bilen gick jag till McDonalds och köpte två stora påsar med mat, några presentkort, och en stor kopp kaffe.
Hon gav maten till barnen, och de åt som hungriga vargar, och vi stod vid bensinpumpen och pratade lite.
Hon berättade vad hon hette och var hon bodde. Hennes pojkvän hade lämnat henne för två månader sedan och hon klarade inte längre av att få ihop livet med fyra barn själv. Hon visste att hon inte skulle ha tillräckligt med pengar för att betala hyran nästa månad. Så i ren desperation hade hon ringt sina föräldrar som hon inte hade pratat med på fem år. De bodde på andra sidan landet och hade sagt att hon kunde komma dit med barnen för att försöka starta på nytt.
Så hon hade packat allt hon ägde i sin bil. Hon hade berättat för barnen att de skulle åka till mormor och morfar över julen, men hon hade inte sagt att de skulle bo där hädanefter.
Hon fick mina vantar, en liten kram och jag sa en liten bön för henne om att hon skulle komma fram i säkerhet. När jag gick tillbaka till min egen bil sa hon: ”Är du en ängel eller något?”
Då började jag gråta. Jag svarade: ”Vid den här årstiden är änglarna väldigt upptagna, så ibland använder Gud vanliga människor”.
Det var fantastiskt att få vara en del av någon annans mirakel. Och när jag satte mig i min bil så startade den direkt och jag kunde köra hem utan problem. Jag lämnar förstås in den på verkstan ändå men tror inte att bilmekaniker kommer hitta något fel.
Jag tror verkligen att bönerna är vår kontakt med de starkare krafterna i universum.”
Dela gärna den här berättelsen vidare så kanske någon får hjälp från oväntat håll i framtiden!