Den lokala mobbaren. Det känns som att varje liten stad eller skola hade en sån när man växte upp. En person som gjorde allt för att terrorisera tillvaron för alla andra. Jag ångrar att jag inte stod upp bättre mot mobbare när jag gick i skolan. Jag önskar att jag hade gjorde något liknande som den här killen gjorde när stadens värsting jävlades med hans lillasyster. Om du frågar mig så fick han faktiskt vad han förtjänade. Jag tror och hoppas att den här berättelsen är sann, men jag vet inte säkert.
För tolv år sen, när jag gick i ettan på gymnasiet, så byggde min då 8-åriga syster en gigantisk snögubbe efter att det hade snöat mer än vanligt i Pennsylvania. Hon höll på med den hela dagen, och jag var faktiskt ganska imponerad.
Staden som jag kommer från är väldigt liten och det är bara 7 000 personer som bor där, vilket betyder att skolklasserna var små och sammansvetsade. Det var speciellt en kille, som hette Scotty, som gjorde mig helt galen. Det var bara något extremt irriterande med honom. För att göra det hela ännu värre så kändes det som att jag hade alldeles för många lektioner med honom.
En av sakerna jag hatade mest med Scotty var hans högljudda värstingstil och hans fula bil. Den var riktigt motbjudande.
Kvällen efter att min syster hade gjort snögubben, så hörde jag från vardagsrummet ljudet av Scottys bil komma körandes ner för gatan.
Sen hörde jag ljudet av någon som körde över snögubben och skrattade. Oturligt nog för min syster så hade hon byggt den för nära vägkanten, så att en idiot enkelt kunde köra över den. Hon blev ganska upprörd över att se ett dags arbete ligga utspritt på gatan.
Något behövde göras åt det här.
Så nästa morgon vaknade jag tidigt och började göra en ny snögubbe. Den var fantastisk. Jag gjorde den med ett klassiskt utseende, med ett undantag: jag byggde den på en brandpost som stod i hörnet på vår tomt där det inte fanns någon trottoarkant.
Under två dagar drömde jag om att Scotty skulle köra på mitt mästervärk. Men inget hände. Jag såg honom inte alls och jag trodde helt enkelt att jag inte hade turen på min sida.
Men sen på kvällen efter fyra dagar så hörde jag det. Min familj satt och åt middag när jag hörde motorljudet från en bil som växlade upp. Skulle det bli ett hastigt stopp snart, det var upp till Scotty.
Jag började tugga väldigt snabbt, medveten om vilken idiot jag hade att göra med, så visste jag vad som skulle hända.
Den sista accelerationen lät som ett kaotiskt crescendo när han körde rakt in i – inte igenom – snögubben med det inbyggda skyddet. Min familj sprang ut och jag fick verkligen anstränga mig för att inte börja skratta innan jag kom ut.
Där stod Scotty, omtumlad, förvirrad och överrumplad efter att ha förlorat en strid som han inte visste att han hade startat.
Perfekt.
Vill du ha fler liknande berättelser i ditt flöde så klickar du bara på gilla-knappen nedan.