Jag fick tårar i ögonen flera gånger när jag läste den här historien. Den fick mig att tänka tillbaka på allt som min pappa har gjort för mig. Alla träningar han skjutsas mig från och till och alla timmar ha jobbat över för att få allt att gå ihop. Jag var nog inte världens enklaste unge att ta hand om och jag är oändligt tacksam över att jag hade en pappa som älskade mig och orkade att gör allt han kunde för att jag skulle lyckas. När den här sonen berättar om sin pappa kan jag verkligen känna ingen mig även om vi inte hade det lika svårt i min familj. Läs det här och se ett äkta bevis på en pappa som älskar sin son.
Glasburken har stått på golvet bredvid sängen i mina föräldrars sovrum så länge jag kan minnas. När pappa gjorde sig redo för att gå lägga sig om kväll så tömde han alltid sina fickor på mynt och lade dem i burken.
När jag var en liten pojke var jag fascinerad av ljudet av mynt som släpptes i burken. Det började med ett munterhet skrammel när burken var tom och blev ett dovare duns i takt med att burken fylldes på.
Jag brukade sitta på golvet framför glasburken och beundra cirklarna av koppar och silver som glimmade likt en piratskatt när solen kikade in genom persiennerna.
När glasburken var full brukade pappa sätta sig vid köksbordet och sortera mynten innan han tog dem till baken. Att åka till banken med mynten var alltid en stor produktion.
Pappa placerade mynten som låg noggrant staplade i en skokartong mellan honom och mig i hans gamla bil. Varje gång vi åkte till banken brukade min pappa ge mig en blick och säga, ”De här mynten kommer att rädda dig från tygfabriken grabben.”
”Du kommer att göra bättre ifrån dig än vad jag gjorde. Den här gamla fabriksstaden kommer inte kunna hålla dig nere.” Väl framme vid banken så log han stolt när han sköt över skokartongen med myntrullarna till kassörskan.
”Det här är till min sons college-konto. Han kommer inte att behöva jobba en dag i sitt liv på fabriken som farsgubben.”
Vi brukade fira varje insättning med att stanna och köpa glass på hemvägen. Jag tog alltid choklad. Pappa tog vanilj. När pappa fick växeln brukade han lägga mynten i sin stora hand visa dem för mig och säga, ”När vi kommer hem är det dags att börja fylla på glasburken igen grabben.”
Pappa brukade alltid låta mig släppa i de första mynten i den tomma glasburken. De rasslade till och spelade sin korta, muntra melodi. Vi log mot varandra. ”Du kommer att få en utbildning med hjälp av småmynt. 50-öringar, enkronor och femmor. Men vi kommer att lyckas. Det lovar jag.”
Åren gick och tillslut fick jag min examen och tog ett jobb i en annan stad. En gång när jag hälsade på mina föräldrar lånade jag telefonen i sovrummet och la märke till att glasbruken var borta. Den hade tjänat sitt syfte. Jag fick en liten klump i halsen och stirrade på stället där burken alltid brukade stå.
Min pappa var en tystlåten man. Han pratade aldrig om dedikation, hopp, eller uthållighet. Det var glasburken som lärde mig de läxorna. Och den lärde mig det bättre än vad några vackra ord någonsin skulle ha gjort.
När jag gifte mig berättade jag för min fru Susan om vilken avgörande roll den simpla glasbruken hade haft i mitt liv . I mitt sinne har den alltid varit det tydligaste beviset på hur mycket min far älskade mig.
Oberoende av hur tufft det var hemma fortsatte pappa att släppa sina mynt i burken. Till och med den sommaren pappa fick sparken från tygfabriken och mamma var tvungen att laga torkade bönor flera gånger i veckan tog han inte ett enda mynt från den burken.
Tvärtom. När pappa tittade på mig från andra sidan matbordet där jag och dränkte mina bönor i ketchup blev han bara än mer beslutsam om att göra allt han kunde för att jag skulle få en annan framtid. ”När du tagit examen grabben,” sa han med en klump i halsen, ”Då kommer du aldrig behöva äta bönor igen.”
Den första julaftonen efter vår dotter Jessica föddes så firade vi med mina föräldrar. Efter middagen satt mamma och pappa tillsammans i soffan och turades om att gosa med deras förstfödda barnbarn. När Jessica började kivas så smått tog Susan henne från min pappas famn. ”Hon behöver antagligen byta böja” sa hon och gick in i mina föräldrars sovrum för att byta på henne.
När hon kom tillbaka var hon tårögd. Hon lade Jessica i pappas knä, tog min hand och ledde mig tillbaka in i sovrummet.
”Titta,” sa hon mjukt och nickade mot stället på golvet där glasburken brukade stå bredvid sängen. Till min förvåning, som om den aldrig varit borta så stod den gamla glasburken där igen, redan halvfylld av mynt. Jag tog ett steg fram, stoppade handen i fickan och drog ut en handfull mynt.
Stum av alla känslor släppte jag mynten i glasburken. När jag tittade upp och såg jag att pappa, med Jessica i famnen, hade kommit in i rummet. Våra blickar möttes och jag visste att vi kände samma sak.
Ingen av oss sa ett ord.
Våra föräldrar förtjänar all respekt och ära för att de gett oss livet. Och mer där till för alla de oändliga uppoffringar de gör för oss. Dela det här med dina föräldrar för att visa att du uppskattar dem.
Vill du ha fler liknande berättelser i ditt flöde så klickar du bara på gilla-knappen nedan.