Mobbning är ett ämne som alltid berör mig och gör mig lika upprörd varenda gång det kommer på tals. Att behöva läsa om människor som blir utsatta för mobbning enbart på grund av hur de ser ut eller är som person är så smärtsamt och upprörande. I den här berättelsen är det en liten flicka som blir så otroligt lycklig och glad när hennes mamma fixar i ordning en ny frisyr till henne. En frisyr hon är glad och stolt över när hon lämnar hemmet för att åka till skolan och möta sina kamrater. Där går det dock inte alls som hon har tänkt sig när kamraterna vänder sig emot henne och retar henne för den nya flätan hon bär. Historien är hämtad från en amerikansk bok och jag vet inte om den är sann eller inte, men ämnet är så pass viktigt att det alltid är rätt att lyfta det för att få upp frågan till diskussion. I den här berättelsen griper storasystern in när hon inser vad som står på, men alla barn har inte någon som hjälper dem när de hamnar i en utsatt situation. Hjälp gärna till att dela historien vidare när du läst den så att vi får en debatt om mobbning och hur fel det är.
En mamma kan inte tvinga sina döttrar att bli systrar. Hon kan inte tvinga dom att bli vänner, ständiga följeslagare eller ens kompanjoner i brott. Men, om hon har en väldans tur upptäcker de sitt systerskap själva och har en sann allierad i hela livet. Mina döttrar verkade inte vara några kandidater för syskonkärlek. De är lika olika som natt och dag och strider så mycket som två flickor som bor under samma tak bara kan.
Min yngsta dotter, Laura, är smart, atletisk och bra på nästan allt hon ger sig på. Men för henne är det svårt med vänskap. När hon var sju år gammal och kastades in i en värld av lunchkompisar och övernattningar hos kompisar fick hon slåss för att överleva.
Catherine å andra sidan är högst upp i skolans hierarki. En smart, populär och vacker femteklassare, allt som oftast omgiven av en svärm av tjejkompisar som beundrar henne. När du går i andraklass kan ett ord eller en nick från en femteklassare det största som kan hända. Men Catherine och hennes vänner märkte sällan hennes systers tappra försök att synas.
En hektisk morgon när de förberedde sig för skolan började båda tjejerna att tjata om en ny hårfrisyr. Suckande samlade jag in borstar, kammar, hårnålar och skapade snabbt nya frisyrer till dom. Jag flätade Lauras trassliga hår till en tjusig sidofläta. Jag kammade Catherines skinande svarta hår till en elegant fransk hårknut. De snurrade och hade sig framför spegeln, nöjda med vad jag gjort.
Laura studsade ut genom dörren, svingades sin fläta med stolthet. Men i skolan pekade en flicka på henne och visade till de andra flickorna. Sedan gick flickan fram till Laura och frågade med nedlåtande ton ”vad är det för en stinkande fläta?”
Laura föll sönder. Efter att ha fått tillåtelse från sina lärare gick hon in på toaletten där och satt och grät i ett tomt bås. Sedan skvätte hon kallt vatten i ansikte och återvände modigt till klassrummet med flätan intakt.
Senare den eftermiddagen krossade hon mitt hjärta när hon berättade sin historia. Hur kunde jag ha skickat ut henne med en stinkande fläta? Hur kunde jag ha förstört hennes försök att passa in bland de andra tjejerna? Jag kämpade mot tårarna medan jag körde mina flickor hem. När hon hörde sin systers sorgliga historia satt Catherine i total tystnad och som jag ofta gör önskade jag att de hade ett band som lät dom trösta varandra. Jag noterade knappt att Catherine spenderade mer tid med sin telefon än vad hon brukade den kvällen.
Nästa eftermiddag när jag körde fram bilen i kön märkte jag att ett litet mirakel hade inträffat. Där stod Laura, omgiven av de smartaste, sötaste och mest populära tjejerna i femteklass. Min lilla dotter strålade av stolthet medan de snurrade runt henne, gav henne komplimanger och la all sin positiva uppmärksamhet på henne. Och, till min förvåning, bar varenda en av dom en likadan sidofläta som den Laura hade haft dagen innan. ”Tio stinkande flätor” tänkte jag samtidigt som jag försökte svälja klumpen i min hals.
”Jag vet inte vad som hände!”, förklarade Laura när hon klättrade in i bilen. ”Jag tittade upp och såg hur alla tjejer bar samma fläta som mig”. Hon log hela vägen hem med sina armar om sina tunna knän och njöt av sitt livs hittills lyckligaste ögonblick.
Jag sneglade mot Catherine i backspegeln och jag tror att hon blinkade åt mig, men jag är inte säker.
Om du också tycker att det systern gjorde för sin lillasyster var fint får du gärna klicka på DELA här under :)