40-åriga polisen Terese Lago från Malmö har jobbat med flyktingmottagandet under hela hösten. Hon ville porträttera alla de människor och människoöden hon mött och skrev ett inlägg på Facebook. Det gripande inlägget har nu hyllats av tusentals människor blivit berörda av hennes ord. Läs hela inlägget nedanför.
Här är Tereses ord på Facebook som i skrivande stund har delats och gillats av tusentals svenskar:
Jag är människa, inte superhjälte. Polis är mitt yrke – inte min superkraft!
Detta händer på riktigt och jag har bara tur som föddes i Sverige, långt ifrån krig och förtryck.
Flyktingströmmen har pågått i många veckor och för mig som polis har det inneburit delvis nya arbetsuppgifter. För att kunna utföra arbetet med bästa resultat utifrån de förutsättningar vi inom myndigheten har så handlar det ibland mer om medmänsklighet än om något annat, även om polisens värdegrund såklart alltid styr vårt arbete.
Ingen (inklusive politiker och myndigheter) verkade vara tillräckligt förberedda för flyktingstömmen och från dag till dag har jag och mina kollegor knappt vetat hur arbetsdagen skulle se ut, vilka direktiv som skulle ges eller vilka människoöden man skulle ta del av. Jag och mina kollegor har gjort vårt bästa utifrån de förutsättningar vi haft.
Som polis möter man utsatta människor varje arbetspass och vi är utbildade till att hantera och lösa de situationer vi ställs inför. Vi poliser ser ofta rörande människoöden och barn som far illa men detta är något utöver det vanliga och det är omöjligt för mig att inte bli berörd, med eller utan uniform. Det handlar om tusentals människor som inte längre har något hem och som i många fall har lämnat en trygghet utan att veta vad som väntar dem. De är utlämnade och i många fall förtvivlade.
Jag började fundera på alla nyanlända människor jag mött i tjänsten den senaste tiden och de är många.
De flesta människor på flykt mötte jag i början av tillströmningen på Malmö central sedan även vid Hyllie station samt migrationsverkets lokaler på Agnesfridsvägen, Jägersro och Mässhallen.
Jag har de senaste månaderna sett och hört fler gripande livsöden än jag någonsin gjort tidigare, både privat och som polis. Jag är naturligtvis inte ensam i detta utan det jag väljer att förmedla är bara en bråkdel av de intryck jag och mina kollegor får med oss efter varje arbetspass men att vi är många som berörs gör inte att jag personligen upplever det mindre hemskt.
Det är intressant att läsa era historier som ni har fått till er och jag tänkte att även jag skulle dela med mig av några av de livsöden jag mött;
– En ung man visade mig bilder på sig själv, blodig och sönderslagen av talibaner i Afghanistan.
– Jag hörde talas om en skrikande och gråtande 5-årig syrisk flicka som kom med båten från Tyskland till Sverige med en inflammerad skottskada där kulan fortfarande satt kvar i magen på henne. Det är nästan overkligt att ens ta in en sådan historia.
Är det någon som vet hur det gick för flickan?
– Jag pratade med en ung kille på centralen med en vänsterarm som hängde livlös efter att den delvis blivit bortsprängd hemma i Irak.
– Jag visade en äldre, haltande och gråtande kvinna till Migrationsverkets buss på Hyllie station. Hon letade efter sin fjärde son som befann sig någonstans i Sverige. De andra tre sönerna hade blivit dödade.
– Jag mötte en mamma med en 1 månad gammal bebis som hon fött i Turkiet under flykten. Tänk att som höggravid fly för sitt liv och som nyförlöst behöva fortsätta sin flykt och då delvis till fots!
– Jag mötte två killar som berättade att de blivit slagna av poliser med batonger i Ungern. De var förvånade över och glada för att den svenska polisen var så snäll. Det värmde att höra.
– Jag mötte en faderslös 10-årig syrisk pojke som blivit ivägskickad av sin mamma och kommit hit via en belgisk människosmugglare. När jag träffade honom var han lämnad i sticket och grät hejdlöst.
– Jag mötte en 13-årig pojke utanför ett boende som föll ihop i en ångestattack. Han kunde inte andas och hans gråtande pappa höll honom i famnen och man såg på pappan att han inte visste vad han skulle ta sig till.
-Jag mötte en familj som kommit hit helt utan tillhörigheter då de varit tvungna att slänga alla sina väskor överbord för att förhindra att båten de åkte i skulle sjunka.
-Jag såg en pappa komma bärande på sin, uppenbart synskadade, dotter i famnen. Vem vet hur länge han gått så. De flesta har inga barnvagnar utan bär på sina barn samtidigt som de bär på påsar med sina enda tillhörigheter. De barn som inte har föräldrar som orkar bära dom tvingas gå långt med sina små ben.
– Jag träffade en 3-årig afghanskt flicka som inte ville lämna min sida efter att jag hjälpt till att klä henne med strumpor, varmare skor och gett henne ett litet gosedjur från ”garderoben” på centralen. Det behövs så lite för att vinna lite kärlek och förtroende.
– Jag träffade en ung, ensam, lättklädd kille från Afghanistan utanför boendet vid Jägersro. Han var en av de unga män över 18 år som blivit registrerade och som nu inte hade någonstans att ta vägen, de fick ge plats åt barnfamiljerna.
För de som inte redan har några anhöriga här är det inte lätt; en del sov utomhus i två dagar.
Han berättade för mig att han spelade och var lagkapten för cricketlandslaget i Afghanistan och har rest till många länder för att spela.
Han berättade att det finns ett cricketlag i Malmö, något jag inte hade en aning om. ”När de får se video på när jag spelar kommer de vilja ha mig” sa han och log.
Han hade lämnat mor och två yngre syskon i sitt hemland. Så småningom ville han att de också skulle komma hit. Han ville stanna i Sverige och börja studera business management.
På frågan varför han flydde berättade han för mig att talibanerna dödar alla som vill studera, alla som uppmuntrar kvinnors rätt i samhället, alla som inte tycker som dom.
– Jag mötte en mamma med två små barn som visade mig en lapp med en adress där tydligen pappan i familjen samt ytterligare ett barn hade hamnat efter flykten. När hon visade mig lappen började hon gråta. På lappen stod namnet på en ort jag själv var tvungen att googla på för att se vart det låg. Det var en liten by i Dalarna. Jag önskar att jag kunde ha svarat mamman på när de får möjlighet att återförenas med resten av familjen.
Många flyktingar som kommer hit har ingen aning om vart de är, vart de ska eller vad som kommer att hända och jag har t om mött de som frågat mig om de är i Sverige.
Jag har sett otaliga frusna, hungriga, likgiltiga människor med apatiska blickar. Ibland har de dock gett ett tveksamt leende tillbaka vilket egentligen är helt otroligt att de bara mäktar med.
Jag har också sett sjuka, bleka barn som håller på att hosta upp lungorna när de, som packade sillar, sitter inne på betonggolvet i mässhallen.
Jag hade svårt att hålla tillbaka tårarna när jag såg en mamma med sin lilla dotter i 6-årsåldern kliva av tåget i Hyllie. De var helt förtvivlade och undrade vad som skulle hända dem nu. Mamman var uppenbart traumatiserad vilket gjorde det ännu svårare och jobbigare för flickan.
Flickan tittade på mig med tårarna rinnande nerför kinderna och pratade på ett språk jag inte förstod. Jag kände en enorm frustration!
Alla dessa barn på flykt går tyvärr miste om mycket av sin barndom. Jag vill se alla barn springa runt och leka och bara vara barn.
Istället tar de hand om sina yngre syskon, bär kassar som bara vuxna borde bära, de är allvarliga och lugna. Vissa är nästintill apatiska.
Borde man inte kunna ordna en lekhörna inne på Mässan med lite leksaker med tanke på att många familjer är där i flera dagar?
– Jag pratade med en familj som tagit sig från Afghanistan via Iran-Turkiet-Grekland-Makedonien-Serbien-Ungern-Österrike och Tyskland hit till Sverige. De ville åka till Finland för de hade hört att det var varmare där.
Det är tyvärr bara ett av alla falska rykten jag hört figurera bland flyktingarna.
Jag har fått höra flera varma ord om att Sverige är bra och att polisen och människorna är snälla MEN jag har som sagt också hört många falska rykten.
Ett av ryktena är att den svenska polisen bryter fingrarna av flyktingarna när de anländer till Malmö central. Detta har gjort att vissa flyktingar inte vågat sig upp från perrongen och i vissa fall valt att kliva av redan vid Hyllie eller Triangeln istället.
Det är sårbara människor som kommer på flykt till Sverige och de tror på mycket de hör, de har inget val.
Jag har även hört att det finns människor som tagit betalt av flyktingarna för att åka med migrationsverkets bussar till olika boenden.
Många flyktingar har tydligen blivit lurade på pengar på många olika sätt. Jag tycker att det är oerhört lågt att utnyttja redan utsatta människor!
Det som jag nu valt att förmedla är, som sagt, bara några av alla de berättelser som skildrar de möten jag och mina kollegor haft under hösten. För mig personligen har det stundtals varit jobbigt men även intressant och givande att ha fått möjlighet att lyssna på flyktingarnas historier och med det fått en förståelse för deras situation. Förståelsen har underlättat mitt arbete och hjälpt mig att bemöta dem på bästa sätt. Samarbetet mellan alla olika aktörer i samhället är enormt viktigt och alla volontärer gör ett jättebra jobb och en viktig humanitär insats för de nyanlända flyktingarna, inte minst nu när alla myndigheter går på knäna.
Jag är tacksam över att bo i ett land som människor flyr TILL och inte IFRÅN.
Detta händer på riktigt och jag har bara tur som föddes i Sverige, långt ifrån krig och förtryck.
//Terese Lago
Posted by La Tess on den 3 december 2015
Publicerad av En jämlik värld, gilla gärna