Att jobba inom hemtjänsten innebär att du har ett av världens viktigaste jobb – gör man det bra så gör man stor skillnad.
Det är ett högst avancerat jobb, men det viktiga slit som våra vårdhjältar lägger ned syns inte alltid utåt. Det finns mycket fördomar om yrket och jobbet står inte alltid så högt i kurs.
En del menar att du ”bara torkar bajs” och ”byter blöjor” på gamlingar.
Men arbetar du inom hemtjänsten gör du så mycket mer än så – du bidrar framför allt till livskvalitet och meningsfullhet för människor som behöver hjälp. Och du gör anhöriga trygga.
Det handlar inte heller om ”vad” du gör, vilken insats det handlar om, utan om ”hur” du gör det du gör.
När jag läste den här insändaren från Johan i Leksand, som jobbar på hemtjänsten, kunde jag inte låta bli att dela den med er.
Läs själv och glöm inte att dela den vidare med alla du känner – Det handlar inte om att torka bajs!
Idag gick jag till jobbet.. idag, som alla andra dagar så jobbar jag på hemtjänsten.
Hemtjänst är ett skumt ord, men det innebär att vi hjälper företrädesvis äldre människor med vad dom kan behöva hjälp med… medicin, strumpor, sopor, mat och sällskap.
Märkte ni ens att jag inte nämnde städning, inköp och omtanke?
Eller byte av smärtplåster, omläggning av sår?
Ja, mitt i allt det här bytte jag en blöja…. och matade en hungrig dam.
Det gjorde ni antagligen inte… för det ni tänker på när ni hör ordet hemtjänst, så är det med största sannolikhet, torka bajs!!
Vet du… jag torkar antagligen lika lite eller mycket bajs som du, för jag antar att du går på toa som alla vi andra?
Jag kan ha fel… Men det skiter jag i.. för det är mitt kall… och toa besöker vi alla.
Vet du… Jag besöker DIN mamma eller DIN pappa, DIN MORMOR, FARMOR, MORFAR, FARFAR i deras hem, jag hjälper dom med det dom behöver. Jag finns där när hopplösheten kommer över dom. Ibland vill dom klara sig själva och det får dom. Jag ger dom en meningsfull dag och jag kommer alltid respektera deras integritet. Oavsett vad det kostar i dina ögon, för att jag vet att det kostar både i plånboken och i ditt samvete. Men det är mitt kall… och det får kosta…
Jag sitter och håller en gammal hand när tårarna rinner ner för kinderna.. inte för att ni inte finns där utan för att livet håller på att springa ifrån dom… och dom inser det… Men det är min uppgift och mitt kall att finnas där.
Jag värmer en låda mat och ger en liten mening till att kämpa vidare… Min mat och mina ord ger en stunds frid för snart är dom ensamma igen… med sina tankar och sin ensamhet. Det är 10 minuters fristad från ensamheten… det är mitt kall…
Dom behöver er och oss… ni är anhöriga och vi är hemtjänsten… vi är en förlängd arm för er och gör det ni själva inte mäktar med för stunden. När ni inte är här så gör vi det ni önskar för att era anhöriga ska ha det bäst. När den gamla behöver något gör vi allt för att han/hon ska känna att vi är här för henne/honom… för det är vårt kall..
Vet ni… när jag sitter där och ser MINA gummor och gubbar så fylls jag av värme… Dom där.. underbara kvinnorna och männen har skapat precis alla förutsättningar för att JAG och mina barn ska ha det precis så bra som vi har det idag. Så varför kan inte VI ge något tillbaka?
Hur kan VI! Samhället, familjen, nära och kära glömma bort dom som byggt vårt land och vår trygghet? Varför kan inte Kalle få sin öl, varför kan inte Stina få sin snus?
Sen när kan vi vara moralpolis för vuxna människor som bara har några sista önskningar om hur dom vill leva sina liv? Vem har gett oss rätten att tala om vad våra äldre får nyttja? Vi är bra på att fördöma men vi är urusla på att uppskatta…
Jag är inte formellt undersköterska, men har lärt mig genom mitt arbete och mins egna livserfarenheter att sköta mitt uppdrag på allra bästa sätt. Vill jag ens vara i den miljö som jag möts av? Vill jag vara en länk mellan anhöriga och behövande äldre? Vill jag sitta där och se sorgen i ögonen på någon som har levt klart och bara vill dö?
Vem eller vad motiverar mig att fortsätta en resa som kommer att vara resten av mitt liv? För visst fortsätter resan? Eller vad säger du anhörig, kollega, chef, politiker… Det är ju ni som ger mig motivation att fortsätta… Eller?
Näe, det är inte ni, så ta inte år er äran… det är mina älskade tanter och farbröder, gubbar och gummor som gör att jag älskar mitt jobb. Det är för deras skull jag skrattande går till jobbet imorgon.
För jag VET att jag kommer att göra skillnad för din mamma eller pappa, farmor, mormor, farfar eller farmor.
Jag jobbar inom hemtjänsten och jag gör det med stolthet. Det är mitt kall…
Visst är det fantastiskt bra skrivet av Johan? All heder till dig 
I min bok borde alla i Sverige läsa den text, så hjälp till att sprida den genom att trycka på knappen här under!
