När den vithövdade havsörnen hittades i skogen i kanadensiska vildmarken i december förra året såg läget mycket dystert ut. Den stora havsörnshonan orkade inte sträcka ut vingarna, än mindre lyfta sitt huvud. I själva verket var hon så svag att viltvårdarna befarade det värsta när de fick in henne på centret. På grund av hennes storlek gav viltvårdarna den plågade örnen namnet ”Birdzilla”. De hade aldrig tagit hand om en så pass stor örn tidigare och förstod snart att hennes vilja också var något utöver det vanliga. ”Birdzilla” hade drabbats av blyförgiftning, efter att ha ätit ett kadaver som skjutits med blyammunition. Trots att örnen var uttorkad och hade vingarna fulla av löss, gjorde hennes vårdare sitt bästa för att bokstavligen få henne på fötter igen. En månad efter att hon hittades, kunde hon äntligen släppas fri. Men ingen var riktigt förberedd på vem som väntade där ute på henne där ute…
När havsörnen hittades i Nova Scotia vid Kanadas sydostkust i december förra året var hennes kroppstemperatur så låg att hon omedelbart placerades under en värmelampa.
Personalen hade aldrig sett en fågel så svag. ”Birdzilla”, som viltvårdarna döpte henne till, behövde inte ens hållas fast när hon skulle röntgas. Hon låg bara helt stilla på rygg, totalt utslagen av utmattning.
Snart konstaterades det att ”Birdzilla” drabbats av blyförgiftning. Veterinären satte in snabb behandling, en process som kallas kelering. Den går ut på att ge regelbundna injektioner för att rensa örnens blod på den giftiga metallen.
”Birdzilla” blev snart bättre. Det tydligaste tecknet på hennes återhämtning? Hon började bli arg.
”Om de börjar bli lite griniga och arga, är det ett gott tecken. Det innebär att de har viljan att överleva. Det är deras naturliga instinkt”, förklarar Murdo Messer, en av grundarna av Cobequid Wildlife Rehabilitation Centre.
”Birdzilla” visste det förmodligen inte då, men Murdo Messer var faktiskt hennes riddare, om än i något ovanlig rustning.
Murdo har jobbat länge med skadade rovfåglar och bar för säkerhets skull tunga överdragskläder, skor med stålhätta och handskar med kevlar, tillsammans med ett ansikts- och halsskydd när han vårdade den stora fågeln.
”Efter fyra dagar ville hon ingenting hellre än att bli av med mig, men vi var tvungna att behålla henne för att kunna slutföra upp behandlingen”, säger Messer till The Dodo.
Till slut var ”Birdzilla” redo att flyttas till en större inhägnad, där hon fick chansen att sträcka ut sina majestätiska vingar. Hennes blodprover såg lovande ut. Blynivåerna hade minskat. Hon var på bättringsvägen. Hon var arg och ville ut.
Och det fanns kanske ett skäl till att ”Birdzilla” var så ivrig att få känna på friheten. Det började närma sig parningstid för örnarna i området. Och någonstans där ute fanns förmodligen hennes partner, väntades på henne. Paren håller nämligen ihop livet ut.
”Hon hade nog en kille som ville att hon skulle komma tillbaka. Jag vet inte hur länge han hade tänkt att vänta på henne innan han skulle börja leta efter någon annan, men han fanns definitivt där ute någonstans”, säger Murdo.
Till slut kom så den dag då ”Birdzilla” skulle få återvända till skyarna. Hon kördes till Pictou County, den plats där hon hittades.
”Birdzilla” var ivrig och tog sats från sin bur. Med kraftiga vingslag och med en självsäker min tog hon sig direkt till ett närliggande träd, där viltvårdaren Murdo misstänkte att fågeln hade sitt rede.
Några sekunder senare inträffade något som gjorde alla lite oroliga. Från himlen kom en annan örn störtdykande och attackerade ”Birdzilla”.
”Jag blev lite spänd när vi såg att fågeln inte var vänligt inställd till henne. Samtidigt var vi var ganska säkra på att ”Birdzilla” skulle kunna försvara sitt territorium, med tanke på hur pass stor hon var”, säger Murdo.
Örnarna utkämpade en kort och intensiv kamp mot varandra. Det slutade med att ”Birdzilla” kunde mota bort att den okända och aggressiva angriparen. Viltvårdarna var dock fortfarande oroliga, eftersom de såg att ”Birdzilla” blev hängandes upp- och ned i trädet.
Men så kom en annan örn flygandes.
”Han cirkulerade i himlen en stund innan kan seglade ned. Vi kunde höra dem göra läten till varandra. De kommunicerade definitivt med varandra”, minns Murdo.
Det var ”Birdzillas” livslånga partner. Han landade i ett träd i närheten.
Någonting låg definitivt i luften och de båda örnen ropade högt till varandra. ”Birdzilla” lämnade snart sitt träd för att möta sin älskade.
De satt tillsammans på denna gren i nästan en timme och ”pratade” oavbrutet.
Sedan flög paret iväg, bortom synhåll. ”Birdzilla” och hennes partner kan dock fortfarande ses idag, när de flyger i området.
Är inte kärlekssaga vacker? Dela den gärna vidare om du vill sprida lite värme bland dina vänner. Gilla gärna också om du vill rikta ett stort tack till Cobequid Wildlife Rehabilitation Centre för deras viktiga jobb för att hjälpa dessa vackra fåglar!