Det var två år sedan det hände. Restaurang- och barchefen Tony Posnanski lärde sig en läxa och skrev ett inlägg på sin blogg som blev viralt. Nu har inlägget tagit fart igen – och blivit ännu större. Men det är ett budskap alla borde ta till sig. Tony jobbade på en bar och restaurang som heter Chili’s i Florida, USA, när en gäst klagade på ett barn vid ett intilliggande bord. Barnet var för högljutt tyckte gästen. När Tony gick över till bordet ställde mamman en lugn men oväntad fråga: ”Vet du hur det är att ha ett barn med autism?”. Tony svarade att han hoppades deras mat var bra. Han gav den lilla flickan en high five och gick därifrån. Men han kunde inte släppa händelsen och skrev senare ett inlägg på sin blogg för att tacka mamman och dottern för att de gav honom perspektiv. ”Det förändrade mig. Det fick mig att inse att alla förtjänar en chans att äta utan att känna att de är på fel plats”, säger Tony till The Mighty. Läs Tony Posnanskis inlägg i sin helhet nedan.
”Till kvinnan och barnet som satt vid bord 9,
Jag presenterade aldrig mig själv. Jag heter Tony Posnanski. Jag har varit restaurangchef i 15 år nu. Min dag består av att se till att restaurangen går bra. Det kan betyda att diska, laga mat och ibland till och med servera. Jag har också hanterat alla klagomål ni kan tänka er.
För några veckor sedan kom ni till restaurangen. Jag var väldigt stressad den kvällen. Jag sprang runt och hjälpte köket laga mat. Ett bord nära ert frågade efter mig. Jag gick dit och de sa att ditt barn var väldigt högljutt. Jag hörde lite skrik när jag pratade med det bordet. Jag hörde ett väldigt högljutt pip från en liten flicka. Jag började gå mot ert bord. Du visste vad jag skulle fråga. Du såg bordet jag precis pratat med peka mot dig. Jag kom till ert bord och du tittade på mig. Du ville ha första ordet. Du sa…
‘Vet du hur det är att ha ett barn med autism?’
Du var inte otrevlig när du ställde frågan. Du var faktiskt ganska uppriktig. Din dotter kan inte ha varit äldre än fem år. Hon var vacker och såg rädd ut när jag var vid bordet. Hon såg ut som att hon trodde att hon hade ställt till problem.
På 15 år som restaurangchef har jag inte särskilt många ögonblick värda att komma ihåg. Jag kommer ihåg några gäster som var arga för att deras hamburgare inte var som de ville ha den. Jag kommer ihåg en kvinna som skickade företaget på mig för att hon trodde jag gav henne en vanlig cola i stället för en diet coke. Jag kommer ihåg att jag varit tvungen att neka folk alkohol och jag kommer ihåg att jag varit tvungen att säga till bord att deras barn måste vara lugnare.
Hur som helst, jag kommer ihåg allt från dag min son föddes. Hur jag grät när jag hörde honom gråta. Hur jag stod där och berättade för honom att jag skulle göra allt för honom och vara den bästa pappan som var möjligt. Jag kommer ihåg den dag jag gifte mig med min fru. Hur jag grät och lovade att vara den bästa maken som var möjligt. Jag kommer ihåg dagen min dotter föddes. Jag grät inte den dagen. Jag var bara lättad för jag förlorade ett barn två år tidigare.
Jag vet vad jag borde ha sagt när jag gick till ert bord. Jag borde artigt ha bett dig se till att din dotter inte skrek. Jag borde ha erbjudit dig att flytta till en annan del av restaurangen. Jag skulle ha förnärmat dig genom att inte förnärma dig…
Jag gjorde inget av det.
I stället sa jag till dig att jag hoppades er mat var fantastisk. Jag gav din dotter en high five och sa att vi bjöd på maten. Det var bara 16 dollar. Det betydde mer för mig än så. Jag tror inte att de andra gästerna jag pratade med var särskilt glada. Men det spelade ingen roll för mig.
Jag vet inte hur du reagerade. Jag var tvungen att gå och laga mat för att köket klarade sig inte så bra den kvällen. När servitören frågade varför jag köpte er mat sa jag bara att du inte tyckte om ditt kött. Jag berättade inte för någon vad du sa till mig. Jag var tacksam att du sa det, dock.
Du ställde en fråga som jag inte besvarade. Sanningen är att jag inte vet hur det är att ha ett barn med autism. Jag vet hur det är att vara pappa. Jag vet hur det är att vara en make. Jag vet hur det är att inte berätta för sin fru hur mycket man älskar henne. Jag vet hur det är att vilja tillbringa mer tid med barnen.
Du ställde frågan direkt. Du hade varit med om det här på andra restauranger. Jag ville inte vara som andra chefer just då. Jag ville inte säga till dig vad du alltid fick höra.
Ärligt talat, jag skrev detta till dig och din vackra dotter för att jag ville tacka er båda. Ni har gett mig ett jättebra minne. Ett jag hade behövt de senaste 15 åren. Ni lärde mig också en värdefull läxa. Ibland glädjer de rätta handlingarna inte alla utan bara de som behöver det mest.
Vänliga hälsningar,
Tony Posnanski”
”To the woman and child who sat at table 9,
I did not introduce myself to you. My name is Tony Posnanski. I have been a…
Posted by Love What Matters on Monday, March 14, 2016
Publicerad av En jämlik värld, gilla gärna