När inga ungar längre finns är allting slut. Vad är det då för mening om man står ut? Visst har det blivit kaos i tidens lopp, men så länge det finns ungar så finns det hopp. Det skaldade allas vår Cornelis Vreeswijk.
Och visst kan vi väl skriva under på textraden från ”Turistens klagan”?
2016 är det mycket som inte fungerar i Sverige, och i världen. Oroliga tider som också skapar oroliga människor. Men mitt i allt detta finns det små, underbara berättelser från världens alla hörn som vi måste ta till oss av. För hopp föder hopp. Och så länge det finns ungar så finns det hopp…
Därför vill jag dela med mig av detta brev från busschauffören Cindy. Hon kände sig tvingad att skriva till två av barnens föräldrar av en väldigt hjärtevärmande anledning.
Läs brevet här nedanför.
”Kära Jorge och Leonor,
Jag kände mig tvingad att skriva till er för att berätta hur underbara era barn är. Detta kan endast komma från hemmet, med ert tålamod och er guidning, och de exempel som ni sätter och lär ut.
På skolbussen finns en kille som heter Jackson. Båda era barn har gett honom så mycket kärlek och stöd. Varje dag så frågar de om de kan sitta bredvid Jackson.
Vissa dagar är Jackson lite ledsen när han kliver på bussen, men så fort han ser Annaliese och Jorge ler han stort. Jackson har problem med att gå, och därför kan det vara tufft för honom att ta sig till sin plats.
I dag när Jackson klev på ställde sig Annaliese upp och ropade: ”Kom igen, Jackson. Du klarar det!” Och när vi kom fram till skolan så tog Jorge självmant hand om Jacksons ryggsäck.
Jag vet att ni vet hur underbara barn ni har, men jag vill att ni ska veta att det syns.”
Här nedanför är originalbrevet som publicerats av Love What Matters.
Barnen ger oss hopp här i världen, och det tycker jag att vi ska uppmärksamma så mycket som det bara går.
Dela gärna denna fina historia med alla era nära och kära. Det kommer garanterat förgylla deras dag!