Saeed Sid Esbati var i helgen med om något som ingen människa ska behöva vara med om. Vid flera tillfällen utsattes han för rasistiska påhopp av helt främmande människor när han gick på stan, var på systembolaget eller satt på pendeltåget i Stockholm. När han kom hem satte han sig ner och författade ett inlägg på Facebook som nu sprids av tusentals människor. I skrivande stund har över 11 000 människor delat hans inlägg vidare och i kommentarerna uttrycker människor sitt stöd till Saeed och förfäras samtidigt över hur sånahär saker kan få hända i Sverige. Läs hans hyllade inlägg här under.
I fredags på väg till praktiken står jag vid ett rödljus och pratar i telefon med mamma på persiska. Lugnt och sansat, för ovanlighetens skull haha. Två män i 40-års åldern går förbi mig och spottar demonstrativt i backen vid mina fötter samtidigt som de säger lite saker och går förbi. Hinner bara uppmärksamma ordet ”sandneger” när jag tagit av mig hörlurarna. De har redan hunnit en bit bort. Står kvar där lite förvånad. Tänker: Sandneger?! Vem fan säger så?! hahaha. Har läst det på internet nångång, men faktiskt aldrig hört nån uttala det. Aja… fortsätter samtalet med mamma.
Dagen efter var jag inne i en butik på eftermiddagen. Står i kön när jag blir ”påkörd” bakifrån av en tant. ”Ojoj” säger jag lite skämtsamt och ler. Men hon svarar inte och kör på mig igen med sin medtagna kundvagn. Jag tänker att hon kanske är lite senil eller inte kan hålla emot så jag ställer mig lite längre bort och åt sidan. Ser över axeln när hon helt medvetet styr om vagnen och kör in i mig igen samtidigt som hon mumlar lite mindre lämpliga meningar. ”Va fan säger man till en tant i den åldern” tänker jag. Blir ju fel vad man än säger och gör, så jag byter bara kö när hon försöker köra på mig igen. Vid det här laget har folk börjat uppmärksamma hela den här absurda situationen. Vissa ser förvånade ut, några skäms och tittar i backen medan andra inte kan hålla sig för skratt. Knappt så jag kan göra det själv. Men jag vet fortfarande inte hur jag ska agera när hon tar sats för en fjärde gång och börjar rulla mot mig, men då ställer sig en ung kvinna i 30 års åldern mellan mig och henne utan att säga nått. Och hela situationen avstyrs lite sådär märkligt och stelt. Jag säger ”tack” lite tyst till henne medan jag lägger upp varorna, tycker hela situationen är pinsam. Och hon skakar bara huvudet och säger ”Nej, nej, det var bara… Nej. Ha en trevlig dag”. Säger ”Tack, detsamma. Och tack igen” och så går jag därifrån.
Tar pendeltåget och tåget blir snart ganska fullsatt. Efter några stationer kommer det på en sliten äldre man i 50-års åldern (kan ha varit yngre) och sätter sig snett framför mig och stirrar ner mig. Orka! Pillar vidare på mobilen. En station senare så ringer mamma och jag hinner bara svara och säga en enda mening innan han halvskriker ”Om det är din jävla IS-terrorist-polare så kan du hälsa att han kommer att få sitta i det där fängelset 100 år till höhöhö och…” nått mer som jag inte riktigt uppfattar. Hinner tänka: ”Han sitter i häktet! Man sätter inte folk i fängelse innan de är dömda.” Han fortsätter gorma, medan jag demonstrativt fortsätter prata i telefon och tittar honom i ögonen. Han tystnar efter en stund, och när jag lägger på så är det helt tyst. Ingen pratar. Jag ställer mig upp för att gå av när pendeltåget kommit till min station och han säger något i stil med ”Ja, stick du. Vi håller ögonen på dig tills du åker hem.” Jag svarar: ”Snällt av dig, men du behöver nog hålla koll på dig själv och dina alkoholvanor i första hand”, och kliver av. Kändes lite bättre, att få chansen att svara liksom. I typ en sekund…
Kommer hem och måste egentligen duscha och byta om för att ta mig till en middag, men fastnar i soffan. Hjärnan är helt tom och går i högvarv på samma gång. Sjukt märkligt! Det här är inte sånt som händer mig! Inte såhär. Jag har genom åren varit väldigt skonad, har jag märkt, jämfört med sånt som vänner och bekanta berättar. Så va fan händer? Försöker skriva ett FB-inlägg. Löjligt, jag vet, men brukar faktiskt hjälpa när jag är riktigt frustrerad… att skriva av sig, trycka på ”skicka” och sen är det avklarat liksom. Men lyckas verkligen inte formulera nått vettigt och känner inte längre att jag vill skriva något dystert på en lördag kväll. Vill inte belasta folk med sånt här skit. Det var ju bara maximal otur för en helg. Och orkar inte om nån skulle ringa upp för att ”kolla läget”. Vill inte prata om det. Lyssnar på ”Ta mig tillbaka” med Darin och blir på bättre humör. Fuck it!
Så sitter jag här på praktiken nu, klockan är 17.30, och jag vill verkligen INTE börja med min uppsats så jag scrollar igenom Facebook istället. Flyktingar hit, IS dit, terrorister här, PK-maffia och vänstermedia där. Stäng gränserna, skicka ut alla muslimer, bomba skiten ur hela mellanöstern, tredje världskriget, ”SD varnade er och ni resten är ju bara dumma naiva idioter”. Mina egna vänner och bekanta… härligt! Aja, same same different day, har blivit immun. De menar väl egentligen…
Men så fastnar jag vid en debattartikel/insändare i Metro med en bild på en ung snubbe med ett skönt smile. Han blev ”ombedd” att öppna sin träningsväska av en för honom okänd skrikande kvinna på en fullsatt t-bana. Gaaah, min mardrömssituation typ. Gillar sättet han skriver på, tänker jag för mig själv och ler. ”Att uppmärksamma vardagsrasism och dylikt i all ära, men i situationen som råder har jag aktivt valt att lägga allt sånt åt sidan. Det finns helt enkelt inte rum eller tid för sånt just nu. Folk är rädda, så vi får hjälpas åt”, skriver han. Känner igen mig. Förstår precis vad han menar!
Men därifrån finns det länkar till andra artiklar. Vidare och vidare till andra artiklar hela tiden med samma ”tema”. Finns massor, och allt från senaste veckan bara. Yes, det är inte BARA JAG och blir typ lite glad först. Men börjar tänka på min egen helg igen och det vänds snabbt till att jag blir lite ledsen, vilket stör mig otroligt mycket! Att jag ens orkar bry mig. Orka ta åt mig! Visst, skev helg, ny nivå, men det är ju inget nytt direkt. Vafan! Jävla artikel! Träffade ju helt rätt. Kan inte skaka av mig det här. Inte ens Darin hjälper. Inte The Weeknd heller.
Tänker att nästa person som säger nått då ska jag fan skrika ”VEM FAN TROR DU HATAR IS MER, DU ELLER JAG??? VA? BEHÖVA STÅ UT MED IDIOTER SOM DIG VARJE JÄVLA DAG BARA FÖR DEM. Åååååh, du känner dig otrygg, stackare… JAG MED!!! För IS, för DIG och för nästa jävla Lasermannen! Men du blir ju i alla fall inte anklagad för att vara meeeeeeed i IS eller för att vaaaaara Lasermannen, ellerhur?! OCH JAG TROR JU FÖR HELVETE INTE ENS PÅ GUD!!!”.
”Okeeeeej. Märklig snubbe!” skulle folk tänka haha. Och det känns ju dessutom inte särskilt konstruktivt eller vettigt heller när jag börjar tänka efter. Så ja, jag vill gärna ”hjälpas åt” som han så fint skrev, men det funkar inte just idag. Så nu sitter jag och skriver här igen, men den här gången gick det lättare att formulera sig… Yey!
I fredags morse på väg till praktiken står vid jag rödljuset vid Slussen och pratar i telefon med mamma på persiska….
Posted by Saeed Sid Esbati on den 23 november 2015
Du får gärna dela det här vidare så att fler kan få chansen att läsa Saeeds hyllade text.