Det finns inte mycket värre än att vara elak mot en medmänniska och bete sig illa mot någon bara på grund av hur denne ser ut, pratar eller går. Och ännu värre är det när någon mobbar eller säger elaka saker till en person som har ett medfött handikapp. När jag läser om sådant blir jag verkligen upprörd. Det här är just en så historia, hämtad från verkligheten. Den utspelade sig 1993 men jag tycker att den är lika aktuell idag. En liten tjej som har cerebral pares får höra alla möjliga elaka saker från sina skolkamrater och hon blir såklart väldigt ledsen av det här. Därför skriver hon ett brev till tomten för att få en önskan uppfylld. En önskan som ska komma att få större genomslag än den lilla flickan någonsin hade kunnat ana…
När Amy gick runt hörnet i korridoren utanför sitt klassrum kolliderade hon med en lång pojke från årkurs fem som kom springande i motsatt riktning. ”Se dig för din nolla!”, skrek pojken medan han rundade den lilla tredjeklassaren. Sedan började han med ett hånflin härma Amys haltande sätt att gå.
Amy slöt sina ögon för ett ögonblick.
”Strunta i honom”, tänkte hon för sig själv medan hon fortsatte mot klassrummet.
Men mot slutet av dagen tänkte Amy fortfarande på pojkens elaka kommentar och hur han härmat henne. Och det var inte direkt som att han var den enda. Det verkade som att ända sedan hon börjat i tredjeklass hade någon mobbat henne varenda dag. De andra barnen retade henne för sättet hon pratade på eller för hennes haltande gång. Amy var trött på det. Mobbningen kunde få henne att känna sig helt ensam trots att hon var i ett klassrum full med andra elever.
När hon satt vid matbordet hemma den kvällen var Amy alldeles tyst. Hennes mamma förstod att saker och ting inte gick som de skulle i skolan. Med anledning av detta var Amys mamma glad över att ha roliga nyheter att dela med sin dotter.
”Amy, det är en tävling på radion där man får göra önskningar till jul”, berättade mamman. ”Om du skriver ett brev till tomten kan du vinna ett pris. Jag tror att en viss liten tjej med blont lockigt hår här vid bordet borde vara med.”
Amy fnittrade förtjust. Den här tävlingen föll henne verkligen i smaken. Hon började fundera över vad hon önskade sig allra mest till jul. Plötsligt kom hon på en utmärkt idé och hon log med hela ansiktet. Hon rotade snabbt fram papper och penna och började skriva på sitt brev. ”Kära tomten”, började hon.
Medan hon för fulla muggar skrev på sitt brev försökte resten av familjen att räkna ut vad hon skulle önska sig för något. Amys syster och hennes mamma var övertygade om att en ny Barbie-docka skulle finnas överst på önskelistan. Hennes pappa trodde å andra sidan att hon skulle önska sig en bilderbok. Men Amy avslöjade inte var det vad hon önskade sig.
Här är brevet hon skrev till tomten den kvällen:
”Kära tomten,
Mitt namn är Amy. Jag är 9 år gammal. Jag har ett problem i skolan. Kan du hjälpa mig, tomten? Barnen skrattar åt mig på grund av hur jag går, springer och pratar. Jag har cerebral pares. Jag vill bara ha en enda dag där ingen skrattar åt mig eller driver med mig.
Kärlek från Amy.”
På den lokala radiostationen som arrangerade tävlingen strömmade det in julönskningar från barn. De anställa på stationen hade det riktigt trevligt och roligt när de läste önskelistor från pojkar och flickor från hela staden.
När Amys brev kom till radiostationen läste chefen hennes brev noggrant. Han visste att cerebral pares var en muskelsjukdom som kunde förvirra Amys skolkamrater som inte förstod vad sjukdomen innebar. Han tänkte att det kunde vara bra för människorna i staden att få höra om den här speciella tredjeklassaren och hennes unika önskan. Så han ringde upp den lokala tidningen.
Nästa dag dök Amys brev till tomten och en bild på henne upp på förstasidan i stadens tidning. Och historien spreds snabbt. Över hela landet rapporterade tidningar, radiostationen och tv-kanaler om en liten flicka som hade skickat in en så pass enkel men samtidigt anmärkningsvärd önskelista – en enda dag utan att bli retad.
Plötsligt kom brevbäraren till Amys hus oavbrutet. Kuvert i alla möjliga storlekar adresserade till Amy anlände varje dag från andra barn och vuxna över hela landet. De var fyllda med julhälsningar och uppmuntrande ord. Under den här oförglömliga julen skickade över 2 000 människor från hela landet brev, lyckönskningar och stöd till Amy. Hon och hennes familj läste varenda ett. En del av de som skrev hade egna funktionshinder och flera hade också blivit mobbade som barn. Alla som skrev hade en egen hälsning till Amy.
Genom att läsa alla kort och brev från främlingar fick Amy en helt ny bild av världen där ute. En bild som avslöjade att det fanns massor av människor som verkligen brydde sig om varandra. Hon insåg att hur mycket hon än blev retad skulle hon aldrig mer känna sig ensam.
Många människor tackade även Amy för att hon hade varit modig och vågat prata om sin situation. Andra uppmuntrade henne att ignorera de som retade henne och hålla huvudet högt. En flicka i årkurs sex i en annan stad skickade detta meddelande till Amy:
”Jag skulle vilja vara din vän och om du vill hälsa på mig skulle vi kunna h roligt. Ingen skulle driva med oss, för om de gör det, kommer vi inte att höra dem.”
Amy fick sin önskan om en dag utan att bli retad uppfylld. Dessutom fick alla på skolan sig en lektion. Lärare och elever samtalade tillsammans om hur ledsna människor kan bli om man retar dem.
Samma år bestämde stadens borgmästare att den 21:a december officiellt skulle kallas för ”Amy Jo Hagadorn dagen”. Borgmästaren förklarade att genom att våga göra en så enkel önskan så lärde Amy hela världen en läxa.
”Alla vill och förtjänar att behandlas med respekt, värdighet och värme”, sa borgmästaren.
Här kan du läsa en tidningsartikel från 22:a december från 1993 om händelsen.
Jag tycker verkligen att Amys historia är något alla borde läsa för det är så viktigt att vi hjälps åt att stoppa mobbning. Ingen människa förtjänar att mobbas, dela gärna det här vidare om du håller med.