När livet känns tufft och nästan outhärdligt är det guld värt att få en utsträckt hand. Tyvärr har vi människor dock en förmåga att vara så upptagna med vårt eget att vi inte lägger märke till vår omvärld – och istället vandrar vi på, obekymrade om andras situation och bara med vårt eget sikte inställt.
Det fick den ensamstående mamman Tawny Nelson nyligen uppleva. Hennes bil hade gått sönder och hon stod ensam ute i ösregnet med sina fyra döttrar och vädjade om hjälp, men utan framgång. Trots att cirka 20 personer vandrade förbi under loppet av två timmar så var det ingen som stannade till och hjälpte Tawny, som dessutom hade slut på batteri i mobilen.
Det blev allt mörkare, barnen skrek och grät, Tawny kände hur allt hopp började sippra ur henne – när det plötsligt knackade på fönsterrutan.
Det är nyhetsankaret Frank Somerville som har delat med sig av den sanna händelsen på sin Facebook-sida. Han fick berättelsen skickad till sig av Tawny och tyckte att den var så stark att han bestämde sig att posta den. Så här skrev mamman Tawny i sitt brev till nyhetsankaret:
”Jag är ensamstående mamma till fyra bedårande små flickor. De är 9 år, 5 år, 2 år samt 6 veckor gamla. Och saker har varit extra tuffa sedan mitt ex lämnade mig.
Min bil hade ett flak som jag hela tiden behövde fylla upp. Fönstret på förarsidan hade dött. Och jag behövde en ny generatorrem. Bilen var en enda röra. Vi körde ingenstans om vi inte behövde.
Men häromdagen var vi i desperat behov av att åka till mataffären. Så vi laddade upp och körde till en affär som låg cirka 9 kvarter bort.
När vi kom ut ur butiken var det långt efter att det hade mörknat. Och det ÖSREGNADE. Jag hjälpte in mina barn och lastade in varorna i bilen.
Försökte starta motorn… men inget hände. Inget klick. Ingenting.
En av mina döttrar hade av misstag lämnat en lampa tänd. Mitt batteri var dött. Min telefon var också urladdad. Jag har ingen familj att tala om och jag var själv.
Jag klev ut och öppnade huven för att vara säker på att batteriet inte bara hade lossnat. Nix.
Jag måste ha frågat mer än 20 personer under loppet av två timmar om de kunde ge mig en hjälpande hand. Men alla ignorerade mig. Inte ens ett nej. De bara agerade som om jag inte existerade.
Min 5-åring tappade modet. Min nyfödda SKREK, min tvååring grät över att hon var hungrig och min äldsta dotter försökte desperat hjälpa mig. Jag vrålade och kände mig som den värsta mamman någonsin.
Då knackade det på passagerarfönstret.
En äldre gentleman (han var 74) som haltade och hade käpp fanns på andra sidan av denna knackning.
Jag öppnade dörren.
Han gav mig en tallrik kycklingvingar och kex från affären, samt några flaskor vatten. ”Mata barnen och dig själv, unga dam. Jag har en bärgningsbil på väg och min fru kommer snart vara här för att ta er alla hem.”
Visst anlände hon snart, följd av bärgningsbilen. Vi och vår bil fick komma hem.
Morgonen därpå återvände gentlemannen till mitt hus med en mekaniker som ersatte mitt batteri och generatorrem och fixade mitt fönster. Den äldre mannen gick utan att återvända.
När jag frågade vad jag var skyldig mekanikern och om jag kunde betala honom så log han bara och sa att den äldre mannen hade betalat för allt. Han sa att den enda betalningen den äldre mannen ville ha var att jag aldrig skulle ge upp och att jag skulle fortsätta vara en fantastisk mamma.
Jag har aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv. Saker och ting har varit så fruktansvärda. Mer än så att jag orkar förklara. Och utan att ens känna oss eller känna till vår situation så hjälpte denna vänliga man oss på sätt han aldrig kommer veta.
Vad han gjorde gav mig nytt hopp när jag var på väg att falla sönder. Men han tog inte ens emot en kram. Jag kommer aldrig kunna tacka honom. Men jag hoppas verkligen att jag en dag kan göra för någon annan vad han gjorde för mig.”
Bildkälla utvald bild: Tawny Nelson (Facebook)/Shutterstock
Jag blir alldeles tårögd, vilken underbar äldre herre! Den här historien visar verkligen vad en liten gest kan betyda och du får gärna dela vidare till dina vänner som en påminnelse om att vi måste hjälpa varandra.
Publicerad av Newsner familj, gilla gärna