När jag läser den här historien från Uppskattat blir jag alldeles varm inombords. Det är inte svårt att relatera till den. Det är snarare tvärtom. Jag tror att många kan känna igen sig i den. Jag vet inte om historien är sann, men budskapet är så viktigt att jag vill dela den med er. Ta hand om varandra och njut av nuet.
En gammal man bodde hos sin son, hans fru och barnbarnet på 5 år. Mannen var sjuk och hans syn började bli dålig, han haltade och eftersom hans händer darrade blev vardagliga sysslor en utmaning.Under middagen satt hela familjen vid matbordet. Farfarns skakande gjorde det svårt för familjen att äta i lugn och ro. Maten ramlade av gaffeln och glaset med mjölk spilldes ut över bordsduken.
– Vi måste göra något åt pappa. Jag är trött på röran han ställer till med, för att inte tala om hans irriterande smaskande, sa sonen irriterat till sin fru.
Vid nästa måltid hade de satt upp ett bord som var avskilt från middagsbordet. Där satt farfarn medan de andra åt ifred vid det stora bordet. På grund av hans darrande händer hade både en och två tallrikar gått sönder under tidigare middagar. Nu fick han istället maten serverad i en träskål.
Familjen slängde en blick på honom när han satt där och åt. Han sade ingenting, men de kunde se en tår rinna ned för hans kind. De kommenterade det och menade att han ju bara spiller mat på duken om han sitter med dem, och att det var för hans eget bästa.
Deras 5 år gamla son såg när allt utspelade sig utan att säga ett ord. Senare på kvällen såg föräldrarna sonen sitta på golvet och leka med några träbitar. Det var uppenbart att han försökte bygga något.
– Vad bygger du?, frågade pappan.
– Jag försöker göra en liten skål till dig och mamma som ni kan äta ur när ni blir gamla, svarade pojken tyst.
Både mammans och pappans ögon blänkte till. Deras röster började sakta men säker brista, och till slut strömmade tårar ned för deras kinder. De tittade på varandra i tystnad, och i utbytet av blickar fick de en insikt. Båda visste vad de skulle göra.
När det var dags för kvällsmat tog pappan farfarn i handen och ledde honom fram till middagsbordet. Från den dagen och framåt åt han alla måltider tillsammans med familjen vid det stora bordet. Det lilla bordet ställdes tillbaka i garaget och har stått där sedan dess. Ingen brydde sig längre om matbitar som ramlade av gaffeln, spilld mjölk eller smutsiga dukar.
Ta vara på den tid du har med dina närmaste. Lägg den inte på att irritera dig över småsaker. Det kommer du bara ångra den dagen de går bort.
Vill du ha fler artiklar som denna i ditt flöde så klickar du bara på gillaknappen nedan.