Ordspråket ”man vet inte vad man har förrän man förlorat det” går att applicera på många saker i livet.
För tågförarna i Tulsa, Oklahoma skulle en sådan sak vara den lilla flickan Rio, som varje dag vinkade till dem från ett fönster ovanför rälsen.
Men tre år senare skulle tågförarna se att fönstret var tomt – och istället såg de en lapp som fick dem att göra det hjärtevärmande.
Det var Facebook-användaren Brian Hefley Shepard som la upp den fina berättelsen på sin Facebook-sida.
Och det bästa sättet vi kan berätta den på är att låta henne få berätta den precis som hon skrev.
”Mitt familjeföretag flyttade in i nya lokaler för ungefär tre år sedan. Det ligger precis vid tågrälsen, vilket betyder att vi har första parkett för att se allt som händer i tågväg. Rio (dottern reds anm.) lever för det. Det tog inte lång tid innan lokförarna la märke till Rio vinka till dem och att de vinkade tillbaka. Tiden gick och att vinka blev en vana. De blåste i sina visselpipor, hon sprang till fönstret, de öppnade sitt fönster och alla vinkade och hade ett leende som gick från öra till öra. Jag fick tårar i ögonen nästan varje gång”.
”För ett par veckor sedan började Rio i skolan. Att gå över till ett vardagligt skolliv tog hårdare på mig än jag förväntat mig, men det som slog allra hårdast var den första dagen som tåget kom när hon inte var där. De blåste i sin visselpipa, öppnade fönstret, men jag var den enda som stod där, gråtandes och vinkade svagt. Nästa dag gjorde jag en skylt. Jag skrev bara ”Hon har börjat i skolan”. Jag hörde visslan, sprang till fönstret och höll upp skylten. Det var tre veckor sedan”.
”Som jag grät”
”I morse, bara minuter efter att jag kommit till jobbet, knackade någon på dörren. Det var en man med gul tröja och öronproppar hängandes längs sidorna. Jag antog att han var en byggarbetare som kommit för att prata byggen, för det är vad vi gör här. Men jag hade fel. Han var här för att fråga om den lilla blonda flickan som vinkade till tågen. Han var en av lokförarna och de hade alla undrat vad som hänt med henne. I dag hade de ett kortare tåg så de hade stannat, gått fram till byggnaden och knackat på dörren. Som jag grät. De hade sett min skylt men visste inte riktigt vad som stod. De antog att hon börjat i skolan men de var tvungna att vara säkra på det. Han berättade att hennes vinkande hade gjort deras dagar. I tre år hade de fått dela dessa ögonblick”.
”De ville göra någonting för henne; de saknade henne. Han undrade om de kunde skicka någonting till henne, vilket jag givetvis sa ja till. De tänkte skicka henne en födelsedagspresent om några veckor”.
”Att få se en så naturlig vänskap under de senaste åren har inte varit någonting mindre än magiskt. Att veta att de påverkades av det precis lika mycket som det påverkade oss fyller mig med kärlek och hopp. Deras besök och deras fortsatta vänlighet mot Rio har pånyttfött mitt hopp om godhet och mänskligheten. De här ögonblicken kommer vi alltid komma ihåg”.
