Ibland snackar mina vänner om att det finns många ruttna poliser som beter sig illa i sitt yrke, men jag säger alltid emot. Visst kan det finnas undantag, men jag har då aldrig stött på en elak eller orättvis polis. Tvärtom har alla de jag varit i kontakt med varit riktigt trevliga och artiga. Dessutom vet jag att många poliser arbetar under usla förhållanden och med riktigt dåligt betalt, därför blir jag än mer imponerad av deras jobb. Och när jag hittade den här berättelsen från verkligheten fick jag bara ännu mer vatten på min kvarn. Detta är sannerligen ett bevis på det finns poliser där ute som har fantastiskt stora hjärtan och jag delar detta med er så att ni också får ta del av denna inspirerande solskenshistoria.
Jag har tårar i mina ögon.
Jag hade precis anlänt till Eugene i Oregon igår kväll och min familj har ännu inte hittat en plats att spendera natten på. Då jag inte ville spendera alla mina besparingar på ett hotellrum varje natt bestämde vi oss för att sova i vår bil på parkeringsplatsen i Alton Baker Park. Vid 22.30 rullade en poliskonstapel fram och lös med sin ficklampa in i min bil.
Han gick fram till bilen och jag frågade vad jag kunde hjälpa honom med och om det var något fel. Han sa att parken stängde klockan 23 och att vi inte kunde stanna där. Jag hade min 4-åring uppkrupen, sovandes i mitt knä och min 2-åring sov i min frus knä på passagerarsätet.
När han såg barnen sa han att han skulle köpa ett hotellrum till oss. Jag sa att jag inte ville att han skulle göra det och att jag hade pengar på banken och skulle få dåligt samvete om jag accepterade hans vänlighet. Jag berättade att vi just hade svängt av vägen från Alaska och att vi fortfarande letade efter ett ställe att hyra.
Han sa att han ville göra det ändå och att polismyndigheten hade en fond för just sånahär situationer. Jag sa att jag uppskattade hans vänlighet men att jag helst inte ville acceptera. Jag berättade att jag var en tidigare marinsoldat som försökte ta hand om mig själv och som inte letade efter välgörenhet.
Då sa han att även han var en marinsoldat. När vi hade pratat i några minuter visade det sig att vi hade tjänstgjort i samma kompani, men att han hade tjänstgjort 10 år innan mig. Vi hade båda spenderat tid i Okinawa och andra platser i Asien och under konversationen upptäckte vi att hade haft flera liknande uppgifter i marinkåren.
Han bad mig följa efter honom, så jag gjorde som han sa, och han tog med oss till ett fint hotell och betalade för några nätter ur sin egen ficka. Kärleksfulla lyckliga stjärna. Jag fick tårar i mina ögon. Hata inte polisen. De är där för dig när du behöver dem. Det finns dåliga personer på alla livets stigar, men utgå aldrig från att en polis är där bara för att skada dig. Dessa män och kvinnor som väljer att bära skyddsväst och hjälpa människor gör det med bra och modiga hjärtan.
Jag är så tacksam för den kärleksfulla gåvan jag fått ikväll. Jag är tacksam och känner mig ödmjuk inför den här mannens generositet och mänsklighet. Jag skäms över att jag inte gjort bättre från mig i livet så att jag kan vara den som erbjuder en hjälpande hand. Det är allt jag vill göra egentligen. Att hjälpa och serva andra så att jag kan vara där och lyfta människor på daglig basis och när de behöver det.
Jag har tårar i mina ögon, men det är glada tårar. Tårar av hopp, tacksamhet och förnyat mod att fortsätta försöka bli en bättre man för mig själv, min familj och världen runt om mig.
Här finns en nyhetstext om händelsen och här under finns pappans text citerad på Facebook:
I mina ögon är den här polisen en riktig hjälte som verkligen tänker utanför ramarna när han ur egen ficka valde att hjälpa den här familjen. Vi behöver fler poliser som den här mannen, gilla gärna om du håller med.