Jag har läst den här historien några gånger, och jag gråter varje gång. Det är en stark bild av kärleken som jag tycker att alla borde läsa. Den är djupt sorglig, men berättar någonting viktigt om kärlek och förhållanden. Texten, skrivet av maken, har cirkulerat på nätet i ungefär tio år. Jag vet inte om det är en sann historia eller inte, men oavsett vad, så vill jag dela den med er. Jag hoppas att ni vill dela den vidare. Sitt ner och slappna av för en stund. Läs och begrunda.
”Jag kom hem en kväll och maten var klar. Min fru hade kommit hem tidigare från jobbet och lagat middag. När vi satt oss ner tog jag hennes hand och sa: ”Jag vill skilja mig.”
Hon reagerade knappt. Verkade inte ens irriterad. I stället så frågade hon mig varför. Jag undvek frågan. Då blev hon arg och började kasta bestick och skrek: ”Du är ingen man!”. Vi pratade inte mer den kvällen. Hon var ledsen. Jag förstod att hon ville ta reda på vad som egentligen hänt med vårt förhållande, men jag kunde egentligen inte ge henne något bra svar. Jag hade förälskat mig i någon annan. Jag älskade inte min fru längre. Jag tyckte bara synd om henne.
Med en stor portion skuldkänsla skrev jag en överenskommelse för skilsmässan. Hon får behålla huset, bilen och 30 procent av mitt företag. Hon ögnade igenom det – och rev sönder pappret. Kvinnan som jag spenderat 10 år av mitt liv med hade blivit starkare. Jag blev ledsen över tanken på att hon slösat tid, resurser och energi på mig, men kunde inte ta tillbaka det jag sagt vid middagsbordet. Till slut grät hon högljutt framför mig, vilket var vad jag förväntat mig från första början, och när hon gjorde det kändes det så verkligt… Vi ska skilja oss.
Dagen efter kom jag hem sent från jobbet, och vid middagsbordet satt hon och skrev något. Jag åt ingen middag. Jag gick raka vägen till sängen och somnade.
På morgonen hade hon skrivit ner hennes villkor för en skilsmässa: Hon ville inte ha någonting, men begärde att vi skulle försöka leva så normalt vi bara kunde den kommande månaden. Anledningen var enkel: Vår son skulle ha sin första skolavslutning inom en månad, och hon ville inte förstöra det för honom.
Hon bad mig också att komma ihåg hur jag burit henne över tröskeln i sovrummet på vår bröllopsdag, och ville nu att jag skulle bära henne från sovrummet till ytterdörren varje morgon – i en månads tid. Jag blev konfunderad och nästan lite räd. Jag tänkte att hon höll på bli galen, men eftersom jag ville att vi skulle avsluta på ett så bra sätt som möjligt, accepterade jag hennes annorlunda önskan.
Vi var båda rätt klumpiga när jag skulle bära henne för första gången sedan vi gifte oss. Men vår son var glad, och klappade händerna samtidigt som han sjöng: ”Pappa bär mamma i hans armar!”.
Hans ord smärtade i bröstet. Jag bar henne från sovrummet, genom vardagsrummet fram till ytterdörren. Hon blundade och sa: ”Berätta inte för honom om skilsmässan.” Jag nickade och släppte ner henne från min famn.
Dagen efter var vi inte lika klumpiga. Hon lutade sig mot mitt bröst, och jag kunde känna lukten av hennes parfym. Jag insåg att det var väldigt längesen jag uppmärksammat den här kvinnan. Hon var inte ung längre. Hon hade rynkor i ansiktet, och hennes hår började bli grått. Vårt förhållande hade tagit på krafterna. För en stund funderade jag på vad jag egentligen hade gjort med henne.
På den fjärde dagen, när jag lyfte henne, kände jag hur känslorna började komma tillbaka. Den där känslan av närhet. Det här var kvinnan som givit mig tio år av hennes liv. På den femte och sjätte dagen förstod jag hur de där känslorna bara fortsatte att växa. Det blev mycket lättare att bära henne när slutet av månaden närmade sig, och jag noterade hur hon blivit smalare och smalare.
En dag slog det mig hur mycket smärta och sorg hon bar på. Och utan att tänka på det, strök jag hennes hår. Vår son kom precis in genom dörren, skrattade och sa: ”Pappa, det är dags att bära mamma!”
För honom hade det nu blivit en viktig morgonrutin. Min fru viftade till sig vår son och kramade honom hårt. Jag vände mig åt ett annat håll för jag var rädd att hade ändrat mig angående skilsmässan. Jag bar henne i mina armar. Jag höll hennes kropp i ett fast grepp. Precis som på vår bröllopsdag…
När jag bar henne för sista gången den här månaden kunde jag knappt röra mig. Jag visste vad jag var tvungen att göra. Jag körde till Jane, som var den nya kvinnan i mitt liv, och berättade som det var: ”Jag är ledsen, men jag vill inte skilja mig från min fru längre.”
Allting var så tydligt nu. Jag hade burit min fru in till vårt hus på vår bröllopsdag, och sagt till henne ”tills döden skiljer oss åt.”
På vägen hem från jobbet den här dagen köpte jag blommor, och när tjejen i kassan frågade mig om jag ville ha ett kort, så log jag och sa: ”Jag bär dig varje morgon – tills döden skiljer oss åt.”
Jag kom hem, med blommor i handen, och ett stort leende på läpparna. Jag ropade på min fru, men fick inget svar. Några snabba steg in i sovrummet senare såg jag hur hon låg i vår säng – livlös. Hon dog i sömnen när jag var på jobbet. Det visade sig att hon hade haft cancer i flera månader, men jag var så upptagen med min nya kvinna att jag inte ens tänkt tanken att min fru var sjuk. Hon visste att hon var döende, men ville rädda mig från vår sons reaktion (om vi fullföljt skilsmässan).
I vår sons ögon skulle jag fortfarande vara en trogen, kärleksfull och omtänksam pappa och make.
De små sakerna i våra liv, som jag inledningsvis trodde var tråkiga och oviktiga, är vad som verkligen räknas. Inte hur stort hus du har, inte vilken sorts bil, inte personliga ägodelar eller pengar på banken. Såna saker kan absolut skapa förutsättningar för lycka, men egenvärdet från dessa saker kan aldrig generera faktisk lycka.
Så ta dig tid och bli din partners vän och gör alla de där små sakerna för varandra som är kärlek.
Många personer förstår inte hur lite som krävs för verklig lycka och ger upp alldeles för tidigt.”
Vill du ha fler liknande berättelser i ditt flöde så klickar du bara på gilla-knappen nedan.