Det sägs ofta att man inte ska döma andra på förhand, men det är lättare sagt än gjort. Många gånger har vi en bestämd uppfattning om saker och ting utan att faktiskt veta hela sanningen. Det här är en fin historia som jag ramlade över. Jag vet inte om den är sann eller vilka personer det handlar om, men den fick mig i alla fall att tänka till på vikten av att faktiskt inte döma andra.
Min chef körde en lyxbil och när jag arbetade som väktare vid hans villa var det min uppgift att öppna grindarna och hälsa honom välkommen. Jag gjorde det varje dag, men han svarade mig aldrig. En dag såg han att jag rotade runt i soptunnorna utanför villan på jakt efter någon överbliven mat. Men som vanligt tittade han knappt på mig, det var som att han knappt såg något.
Dagen därpå såg jag en matkasse på bland soporna, men den här påsen var ren och maten som låg däri var välskyddad. Jag tänkte inte mer på det, utan tog bara påsen med maten och var glad över att jag hittat den.
Jag hittade den här matkassen varje dag, på samma plats bland soporna, och där fans färska grönsaker och annat vi behövde hemma. Att hitta påsen blev min rutin varje dag. Jag åt av maten och delade med mig till hela min familj. Men jag undrade vem den där dummern var som lyckades slänga sin påse med färsk mat varje dag.
En dag hade något hänt i villan och man berättade för mig att chefen hade dött. Det kom många gäster till huset den dagen och jag hittade ingen mat, så jag tänkte att någon av gästerna kanske tagit den med sig. Men samma sak hände nästa dag, och nästa, och nästa.
Det fortsatte så här i ett par veckor och det blev allt svårare att införskaffa mat till hela familjen. Därför bestämde jag mig för att fråga chefens fru om jag kunde få lite löneförhöjning, annars skulle jag leta efter ett annat jobb.
Hon blev chockad över frågan det var och frågade hur det kom sig att jag aldrig gnällt över lönen på de senaste två åren. ”Hur kommer det sig att lönen inte räcker nu?”, undrade hon och trots att jag gav henne så många ursäkter så var hon inte direkt övertygad. Till slut valde jag att berätta sanningen, om de hittade matkassarna som blev min dagliga rutin och gjorde så att jag klara mig. Hon frågade när jag slutade hittade kassarna och jag svarade att det var i samband med chefens död. Sedan insåg jag att det var precis efter att han dött.
Varför hade jag inte tänkt på det här tidigare? Att det var chefen som ordnade med kassarna åt mig? Jag antar att det beror på att jag inte trodde att en person som aldrig ens hälsade kunde vara så generös.
Frun började gråta men jag bad henne sluta och förklarade att jag bad om ursäkt för att jag frågade om en löneförhöjning, att jag inte visste att det var hennes make som ordnade med mina matkassar. Jag förklarade att jag skulle fortsätta som väktare och fortsätta göra ett bra arbete.
Men frun förklarade att hon grät av en annan anledning. Hon hade äntligen hittat den sjunde person som hennes make gett matkassar till. ”Jag visste att han gav bort sju kassar varje dag och hade hittat sex personer. Under lång tid har jag letat efter den sjunde, och i dag hittade jag rätt”, sa hon.
Från den dagen fick jag återigen min matkasse, men nu var det chefens son som levererade den och gav den till mig vid min egen ytterdörr. Men varje gång jag tackade honom, så svarade han inte ens. Precis som sin far!
En dag sa jag ”TACK SÅ MYCKET!” med hög röst, nästan skrek, och då svarade han. Han bad mig att inte bli upprörd över att jag inte alltid svarade, då han precis som sin pappa hade stora problem med hörseln…
Det säger mig något. Vi har så många gånger fel när vi dömer andra utan att veta vilken historia som faktiskt ligger bakom deras handlingar. Var öppen och artig mot andra, för alla människor går igenom någonting tufft och svårt. Var omsorgsfull, för allting är inte mot dig eller om dig! Innan du dömer finns det något som kallas för att FRÅGA.
Det här är ingen ursäkt, för många av våra problem grundas av hur vi handskas med det som händer runt omkring oss. Döm inte i en situation du aldrig varit i. Var ödmjuk och lär dig i stället, eftersom du faktiskt inte vet allt om alla.
Det finns nämligen alltid två sidor av en historia. Tro inte på allt du hör och bilda dig inte en bestämd uppfattning utan hela bilden. Alla du träffar går igenom en strid du inte har en aning om.
Den här historien tycker jag verkligen visar varför vi aldrig ska döma en bok efter sitt omslag. Du får gärna klicka på gilla och dela här under om du håller med.
