Bara för att man har blivit äldre förtjänar man inte att bli bortglömd och ensam.
Det låter kanske självklart, men det tål att sägas både en och två gånger – för tyvärr lever vi faktiskt i en värld där många äldre sitter i sin enslighet utan varken släkt eller vänner som ringer eller hälsar på.
Med det sagt så finns det inte ord för att understryka hur viktigt det är att vi bryr oss om våra äldre och ger dem en meningsfull vardag. Det visar om inte annat den rörande historien om Mary Tony.
Det är som vilken annan dag som helst.
Utanför fönstret hörs fåglarnas kvitter. Sköna solstrålar tränger sig igenom molnen och de gröna löven prasslar i den svala sommarvinden.
Men instängd i ett litet hus sitter 98-årige Mary Tony. Precis som många andra äldre lever hon ett ensamt liv, utan särskilt mycket att göra eller särskilt många att träffa.
Det är också därför som en liten buss snart stannar till utanför Marys ytterdörr.
Bussen kör Mary vidare till ett pensionärscenter. Liksom många äldre blir hon hämtad varje dag för att åka dit några timmar, glömma den trista vardagslunken och få träffa lite likasinnade.
De fikar, pratar, skrattar, spelar trummor och dansar. Tillsammans.
”Deras barn får nu barnbarn, så de blir lite bortknuffade åt sidan. De är inte lika behövda, de kan inte göra lika mycket, så de kommer hit”, förklarar en anställd på pensionärscentret.
Personalens mål är därför att göra pensionärernas vardag precis så meningsfull som den förtjänar att vara.
”Om de går hem en dag och inte kommer tillbaka dagen efter, eftersom de inte längre finns med oss, så hoppas jag att deras sista dag var full av glädje”, förklarar kvinnan ur personalen.
Det är tack vare personalen som anstränger sig så hårt som Mary och de andra äldre får en mening med vardagen.
Pensionärscentret är en ljusglimt i en tillvaro som annars är mörk och ensam.
”Jag kan knappt bärga mig tills morgonen så jag får åka dit. Jag trivs där. Du träffar vänner, du pratar med dem, du gör något med din tid. Annars, på lördag och söndagar, träffar man ingen”, säger Mary.
När dagen är slut och Mary sätter sig på bussen hem kan man nästan se ledsamheten i hennes ögon.
Återigen är hon ensam, återigen har hon ingen att prata med eller umgås med.
”Vad ska jag göra? Var kan jag åka? Jag är ensam. Jag kan inte se. Jag kan inte höra. Jag kan inte bo med mina syskonbarn, de har sina egna familjer”, säger 98-årige Mary.
Så vad gör denna 98-åring för att fördriva tiden hemma i huset?
Svaret är lika hjärtskärande som tragiskt.
”Jag får skräpreklam som jag klipper till remsor. Efter det klipper jag remsorna till små bitar. Jag lägger det i en påse… och slänger påsen i soporna”, säger Mary.
Den här dagen kommer kvinnan ur personalen och hälsar på. När hon får veta hur Mary tillbringar sina dagar i ensamheten brister hon ut i gråt.
”Jag har aldrig tänkt på att när jag lämnar dem efter dagen och återvänder till mitt liv, vad de gör då är att vara ensamma”, säger hon med tårar i ögonen.
Mary däremot, hon försöker ändå se det positiva i situationen.
”Gud är god mot mig. Vilken 98-åring är fortfarande på fötterna? Jag är. Jag gör allt jag kan, och när jag inte kan längre, då är jag klar. Jag vill göra det så länge jag bara kan”, säger hon.
Ibland är ett besök allt som krävs.
För när kamerateamet och kvinnan ur personalen ska gå hem – då riktar Mary ett stort, hjärtligt tack.
”Jag älskar er alla för att ni kom hit. Det gjorde min dag och jag glömmer det aldrig”, säger Mary innan hon vinkar adjö.
Hela Marys historia berättas i den prisade kortfilmen Junk Mail.
Om det är något du ska ägna 10 minuter åt i dag, då är det att titta på detta.
Och som skaparna avslutar beskrivningen av filmen: ring din mormor eller farmor.
Se den gripande videon här:
Berätta för dina anhöriga att du älskar dem. Umgås med dem, fråga saker du alltid har velat fråga, njut av varje sekund ihop – för en dag går det inte längre.
Hjälp gärna till att dela vidare den här hjärtskärande artikeln, så att fler där ute får läsa denna kraftfulla påminnelse. Vi får aldrig, aldrig någonsin glömma bort våra äldre!