En kvinna som har blivit ignorerad av sin make i flera år berättar tillslut allt hon har velat säga i ett brev direkt från hjärtat. När jag läser det här så rinner tårarna längs mina kinder. Vänta inte på att säga något innan det är försent.
Du har ljugit för mig så länge. Du har ljugit nästan varje dag. Tror du inte att jag märker? Det var 18 år sedan vi träffades och du har alltid varit en dålig lögnare. När du ljuger kan jag se det i ditt ansikte, jag kan höra det i din röst. Jag vet att du har bedragit mig länge, men jag har låtit det vara.
När jag tänker efter så var det länge sedan du överhuvudtaget lade märket till mig. När du vaknar upp är frukosten klar, du äter och sen går du. När du kommer hem är middagen klar. Du äter, gör lite pappersarbete, sedan går du och lägger dig.
I ville fråga dig vad som var fel och kommunicera, men du lade knappt märke till att jag fanns. Jag ville veta vad jag hade gjort fel eller vad jag inte lyckades ge dig så jag kunde anpassa mig för dig. Men du var knappt hemma.
Inte ens på helgerna. Det tog lång tid innan jag förstod att du bedrog mig. När jag fick reda på det gick jag sönder.
Jag kan inte förstå. Jag vill förstå. Jag gjorde vad jag kunde för att vara den bästa andra hälften jag som kunde vara, eller hur?
Men jag låt bli att konfrontera dig och vi fortsatte vår invanda rutin i år ut och år in. Ända tills ett år sedan när jag fick reda på att jag hade cancer.
När jag berättade det för dig brydde du dig tillslut. Du såg mig igen. Jag kände att jag var viktig för dig igen. Jag var lycklig. Jag var, återigen, en prick på din karta.
Jag minns att jag tänkte att ”äntligen faller allt på plats”. Ända till att jag fick reda på att du fortfarande hade kontakt med den andra och att då och då träffade henne. Jag var återigen tillbaka på ruta ett. Men jag vägrade att konfrontera dig.
Jag var redan lycklig av den anledning att du märkte att jag existerade igen. Att hade börjat ge små kommentarer om maten jag gjorde till frukost innan du gick till jobbet igen, lunchen som jag gjorde åt dig, middagen jag lagade när du kom hem.
Men jag slutade aldrig fundera. Slutade aldrig tänkta på vem du var med när du var borta. Om du var med den där personen. Varje gång som du fick ett sms tänkte jag.
Jag grät så många gånger. För många gånger. När du inte såg. Jag ville inte att du skulle se mig svag. Jag grät för att jag visste att allt jag hade var din medömkan. Medömkan för att jag var sjuk.
Ärligt talat kände jag mig som en tiggare, en tiggare som inte förtjänade mer än lite överbliven växel, en tiggare som bara förtjänade resterna lämnade av de mer lyckade. Jag ville rymma, men en hemlös tiggare som jag hade ingenstans att ta vägen. Och ingenstans att komma hem till.
Men du behöver inte oroa dig älskling. Jag har inte mycket tid kvar. Snart är du fri att vara med den där andra. Du behöver inte gå bakom ryggen på mig mycket längre. Snart är jag bara ett bittert minne för dig.
Så, till dig min älskade vill jag säga förlåt. Förlåt för att jag inte var nog för dig. Förlåt för att jag inte kunde uppfylla dina behov. Jag är ledsen att jag var för feg för att säga ifrån. Jag älskar dig. Tro mig. Jag älskar dig så mycket även efter att allt du gjorde som fick mig att gråta, jag kommer alltid att älska dig.
En dag hoppas jag att du kommer läsa det här och förstå att det är jag. En dag hoppas jag att du kommer att inse att det här är rösten som jag har tryck ned under alla år vi levt tillsammans.
Älskling. Du vet att jag älskar dig så mycket. Det är därför du är fri. Fri att hitta den personen som gör dig lycklig och får dig att känna dig nöjd.
Men jag har en enda sak att be dig om. Snälla, få inte den personen att gråta. Låt dem inte fälla en enda tår i sorg, bara i glädje.
Tack för alla år tillsammans hjärta, jag älskar dig.
Källa: Hrtwarming
Det svåraste med att släppa någon är att inse att den andre personen redan har gått vidare. Dela gärna om du håller med.