KRÖNIKA: Snälla föräldrar: Säg till era barn på flyget – så vi andra slipper uppfostra dem

Att flyga är redan stressigt som det är.

Det finns oändligt med saker som kan gå fel innan man hunnit landa på sin avsedda destination.

Men få saker är värre än att hamna framför ett störigt barn som sparkar på stolryggen eller bakom ett barn som vänder sig om och stirrar.

Mitt största problem är dock inte barnen, utan föräldrarna som sitter bredvid och förväntar sig att alla bara ska acceptera beteendet.

Nu får det ändå vara nog.

Detta är en kommentar. Åsikterna är skribentens egna.

Det är otroligt att vi egentligen bara kan sätta oss i ett metallrör och på bara några timmar befinna oss på en ny plats i världen, tusentals mil bort.

Skulle man beskriva ett flyg för någon som aldrig har rest, kanske det till och med hade kunnat låta lite trevligt.

Man sitter på en fåtölj, får mat och dryck och kan lyssna på en musik eller läsa en bok för att fördriva tiden.

Men det finns något som kan förstöra tillvaron för alla.

Varför ska man alltid hamna vid ett barn som inte kan bete sig?

Även om gråtande bebisar är jobbiga och kan störa harmonin under resan är det något jag har mer förståelse för.

Det är dels oundvikligt och det är sällan man ser föräldrar som inte gör sitt bästa för att lugna ner sin bebis.

Nej, de som förstör mest är de äldre barnen, som är tillräckligt gamla för att veta att det de gör är fel – men gör det ändå.

Problemen börjar oftast i samband med att säkerhetsbälteslampan slocknar, då barnen plötsligt inser att de är uttråkade.

När man känner första sparken på ryggstolen tänker man att det förhoppningsvis bara var en engångsföreteelse… men det är det aldrig.

Sparkarna ökar i antal och vissa fall i styrka innan man till slut vänder sig om för att se vad det är som pågår.

Då ser man en 6- till 9-åring som sitter med ett flin och sparkar medan föräldrarna gör allt annat än att säga till.

Och då lämnas man med tre alternativ:

1. Ignorera det och hoppas att barnet slutar (vilket det sällan gör).

2. Vända sig varje gång den sparkar i hopp om att barnet ska förstå att man blir störd eller att föräldern ska titta upp från sin förbannade läsplatta eller padda.

3. Säga till föräldern eller barnet att det får räcka.

Jag vill ändå poängtera att det inte gäller alla föräldrar. Vid många tillfällen har jag suttit nära barn vars föräldrar har bra koll och säger till när barnen beter sig fel.

Min frustration är riktad mot de föräldrar som ser beteendet men inte verkar bry sig tillräckligt för att göra något åt det.

Jag vill inte behöva säga till ditt barn

Oftast slutar det med att jag bara accepterar mitt öde och väljer det första alternativet.

Om det går för långt kan jag sträcka mig till det andra alternativet, att ge skrämselblickar.

Endast vid något enstaka tillfälle har jag bett föräldern att säga åt sitt barn, men jag känner att det ska jag aldrig behöva göra. Det ska aldrig behöva gå så långt.

Foto: Shutterstock

För det är obekvämt att behöva påpeka för någon att deras barn inte kan bete sig.

Alla människor är olika och jag vill inte riskera att säga åt någon som kan bli upprörd och förstöra min harmoni ännu mer.

Så jag gör ett sista försök inför resandet i sommar: Snälla föräldrar, kan ni säga åt era barn att bete sig, så att vi andra slipper göra det.

Tack på förhand.

Tack för att du prenumererar!
Något gick fel. Vänligen försök igen senare.

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

Exit mobile version