Att aldrig döma en bok efter omslaget är en av livets viktigaste läxor. Och det är något som vi bör påminnas så ofta det bara går. Titta bara på historien om Robert Hoge, vars livsresa varit allt annat än enkel.
En annan som inte har haft det enkelt är Rachel Bitmead. Hennes dotter lider av hypermobilitet. En muskelsjukdom som gör henne svag och trött vid allt för mycket motion. Därför tvingas hennes 5-åriga dotter ibland använda en barnvagn.
Men när Rachels dotter använder barnvagnen möts familjen av främlingar som tittar snett och hånar familjen som lata bakom deras rygg.
Nu har hon fått nog – och skrivit ett kraftfullt brev som hon vill att alla ska läsa.
Det här är ett öppet brev till alla ni som har tittat snett och dömt min dotter de senaste dagarna – tittat, rynkat på näsan, och viskat bakom min rygg men inte trott jag hört er.
I stället borde ni komma till mig och fråga varför hon sitter i en barnvagn som hon är ”för stor” för.
Anledningen till att min dotter sitter i en barnvagn (och inte ser speciellt glad ut, kan jag tillägga) är för att hon lider av hypermobilitet.
När hon rör på sig mer än vanligt eller när det är varmt, får hon ont i underkroppen. Hennes ben, vader och fötter värker extremt mycket.
Hon behöver inte gå speciellt långt utan att vara i behov av hjälpmedel.
Till och med när jag tar upp henne på min rygg, har hon inte kraften till att dra benen runt mig.
Och, om jag ska vara ärlig, så orkar inte heller min rygg med att bära runt henne alltför länge.
Hon tar smärtstillande medicin och anti-inflammatoriska mediciner för att hjälpa henne tills hon känner sig bättre.
Hon behöver inte alltid barnvagnen.
Hon har till och med varit utan den det senaste året, men på vår semester gick hon alldeles för mycket och överansträngde sig.
Jag tänkte aldrig på att ta med den när vi reste bort. Jag önskar jag hade gjort det, eftersom stackars Herr B tvingades bära runt henne nästan hela tiden.
När vi var ute på stan, kom jag på mig själv med att prata för högt med Fröken M om hennes tillstånd.
Jag frågade henne: ”Hur känns dina fötter? Har medicinen hjälpt något? Förhoppningsvis kan du gå själv snart igen.”
Jag gör detta för att förtydliga för främlingar varför min dotter använder en barnvagn.
Och jag är trött på det.
Så, nästa gång du ser ett barn i en barnvagn och tycker att hon eller han är ”för gammal” för att göra det, döm inte eller anta att föräldrarna eller barnet gör det av ren lathet. Viska inte bakom deras rygg och rycka inte på näsan åt dem.
För det första, ett barn som sitter i en barnvagn är ingen annans ansvar, och för det andra, barnet kan faktiskt ha en anledning att använda den.
Från en mamma som är ledsen över att hennes dotter för tillfället inte kan gå utan att det gör ont.
Alla är vi olika, och det är olikheterna som gör oss unika. Mammans kraftfulla brev är en oumbärlig påminnelse om att aldrig döma en bok efter omslaget – och jag hoppas att fler får chansen att läsa det. Sprid gärna vidare om du också tycker att fler borde ta del av texten!
