Alla föräldrars värsta mardröm är att förlora sitt barn.
De flesta känner nog igen oroskänslan över ens barn ska bli allvarligt sjuk, drabbas av en olycka eller bli kidnappad.
Att vakta barnen konstant är förstås omöjligt, men det finns några saker du kan göra för att undvika en potentiell katastrof.
Titta bara på den här mammans smarta lösning i berättelsen nedan.
Fyrabarnsmamman Jodie är stolt över sina barn – kanske inte så konstigt med tanke hur några av hennes pojkar löste en hotfull situation.
I ett uppmärksammat blogginlägg förklarar mamma Jodie hur denna idé räddade hennes 2 söner från några potentiella pedofiler, skriver Daily Mail.
Hennes historia är chockerande att läsa, men jag tror och hoppas den kan fungera som en varning för alla småbarnsföräldrar:
För tre dagar sedan stod jag i duschen, klockan var 08.30 och det kändes som jag blev skjuten i min vänstra äggstock. Det var en outhärdlig smärta som bara växte och gjorde mig yr och otroligt illamående.
Med hjälp av några osynliga änglar lyckades jag få på lite kläder och åkte till akuten med våra fyra barn i bilen. (Jag insåg efter allt som hände hur dumt det var för mig att köra trots att jag hade sådan intensiv smärta. Jag skulle varit smart och ringt en ambulans direkt)
I ett ögonblick av hjärnsläpp lämnade jag mina två äldsta pojkar, CJ (10) och T-Dawg (8), utanför sjukhuset. De satt på en bänk för att invänta en granne som sa att han skulle komma och plocka upp dem och ta dem till skolan (tack till mina föräldrar som arrangerade allt detta, medan jag satt på akuten). Min yngre två barn och jag satt kvar hos doktorn, som försökte räkna ut vad sjutton som orsakade smärtan. (Spoiler alert: brusten cysta på äggstockarna. Riktigt roliga saker…)
Det var inte förrän mina pojkar kom hem från skolan, vid 15.30, som jag fick reda på att de hade varit rejält försenade till sina lektioner. Jag hade felaktigt antagit att min granne skulle åka direkt från sitt hus (inte någonstans längre bort), så mina två pojkar satt ute framför akuten i 40 minuter. Inte i 5 minuter, som jag hade förväntat mig. Deras berättelse om vad som hände medan jag dumt lämnade dem där ute ensammma gjorde mig väldigt upprörd, men också tacksam.
I så 40 minuter satt mina pojkar lydigt och väntade, men snart skulle de få stifta sin första riktiga erfarenhet med några otäcka, perversa främlingar som jag tidigare varnat för. När de satt där på bänken blev de kontaktade av en vuxen kvinna och två äldre män, som frågade mina söner om de skulle kunna ”hjälpa dem genom att gå in på toaletten, för där inne gömde sig hennes pojkvän från läkarna och kanske kunde pojkarna se om de kunde övertyga honom att komma ut och få behandling”. Japp, jag är helt seriös, det var vad de sa.
Även om CJ svarade: ”Nej tack”, forsatte kvinnan att tjata.
”Snälla du? Du kan verkligen rädda hans liv om du bara går in på toaletten och talar om för honom att det är säkert att komma ut”
CJ sade att han tackade nej till frågan tre gånger (varje gång med ett ännu tydligare ”nej tack”), innan de slutligen ge upp. Kort därefter kom min granne och pojkarna hoppade in i hans bl. I samma stund såg mina söner hur en tredje vuxen man kom ut från toaletterna och hoppade in i en bil tillsammans med de andra skummisarn, som körde iväg”.
Jag stod bara och gapade när jag hörde mina pojkars historia.
Min ilska och chock förvandlades snart till enorm tacksamhet, sedan hörde jag CJ nämna något om den ”trygghetsregel” som vi bestämde oss för att ha för länge sedan. Den hjälpte honom att lista ut vem eller vilka som kan vara misstänkta personer. Mer specifikt, vi hade lärt mina barn ett tips för att identifiera en ‘skum person’.
CJ: ”Mamma, jag visste att de var skumma människor eftersom de bad oss om hjälp. Vuxna frågar inte barn om hjälp”
Har du hört talas om detta koncept? Skumma personer är de nya ”främlingarna”. Pattie Fitzgerald, skaparen av ”Safe Ever After”, är människan bakom denna teori.
Hon säger; ”Sluta berätta för dina barn att de inte får prata med främlingar. De kanske blir tvungna att behöva prata med med en främling någon dag. Lär dem istället att lära sig vilka främlingar som är skumma”.
En av hennes riktlinjer för att veta om vuxna personer är skumma är den regeln CJ kom ihåg när faran var framme: vuxna människor brukar inte fråga barn om hjälp.
Om en vuxen behöver hjälp, brukar de oftast be en annan vuxen. Inte ett barn. Pattie har också många andra smarta tips och regler för att barnen ska kunna känna sig säkrare. Titta gärna på fliken ”förebyggande tips”, på hennes hemsida Safe Ever After. Denna webbplats gör också ett bra jobb med att förmedla denna livsviktiga information.
Snälla du. Håll familjemöten där ni talar om dessa frågor, med jämna mellanrum. Denna erfarenhet har gjort mig så tacksam över att vi gjorde detta, men denna händelse gjorde mig också fast besluten att fortsätta att fundera på trygghetsregler. Regelbundet.
När allt kommer omkring är frasen ”kunskap är makt” något som verkligen stämmer. Vi vet att vi inte alltid kommer att kunna vara fysiskt närvarande för att skydda våra barn från allt. Jag är säker på att du ibland ligger sömnlös över detta, precis som jag. Men, vi kan ge våra barn självförtroende genom att lära dem vad de kan göra i denna typ av situationer.
Jag vet att vårt nästa familjmöte kommer att innebära att CJ får lära sina syskon om hur man kan identifiera skumma människor, vi har definitivt lärt oss mycket efter dena erfarenhet.
Som till exempel, det finns ingen anledning att vara artig mot en vuxen som gör dig obekväm. Tack, Texas, för du har lärt mina pojkar den amerikanska söderns gästfrihet, men om någon mystiskt person med onda avsikter kommer fram, är det ett bestämt ”nej, tack” som gäller.
Suck. Jag delade hela denna erfarenhet med dig så att du kan lära dig av den. Om du inte redan har gjort det, ta den tid som krävs för att lära din egen familj trygghetsregler – länkarna som ingår i det här inlägget är ett bra ställe att börja på. Och glöm inte att det här begreppet ”skummisar” finns av en anledning: våra barn växer upp i en värld som är fylld av dem.
Jodie senare skrev sedan en uppdatering där hon säger att hon anmält händelsen till polisen. De har i sin tyr hämta övervakningsfilmer från sjukhuset och undersöker saken.
Jag har full förståelse för att det inte varit lätt för Jodie att lägga ut den här historien. Ingen tvekan, hon öppnar upp sig för kritik kring vad som hände den där dagen. Men hon delade sin berättelse som en kraftfull påminnelse till alla föräldrar och vårdnadshavare där ute.
Som Jodie säger: Vi kan inte alltid vara hos våra barn, men vi kan ge dem verktygen för att klara sig.
Jag hoppas att fler kan ta sig en funderare på dessa frågor och att vi tillsammans kan hjälpa till att dela Jodies text vidare, så att alla får läsa detta!