Jag har läst många kärlekshistorier i mina dagar, men det är tveksamt om någon kommer upp i samma nivå som den här. Den är lite lång, men jag lovar dig att det är värt att läsa ända till slutet. Jag sitter nämligen fortfarande och tårkar tårarna efter att ha läst den här. Även om jag inte vet om den är sann så är den så pass vacker att jag ville dela den med er. För det är sant som dom säger, äkta kärlek dör aldrig.
På min väg hem en kylig dag snubblade jag plötsligt över en plånbok som någon hade tappat på gatan. Jag plockade upp den och tittade inuti för att se om det fanns något körkort eller ID-kort i som kunde hjälpa mig få tag i plånbokens ägare. Men allt som fanns i var en 20-lapp och ett skrynkligt brev som såg ut att ha legat där i flera år.
Kuvertet var slitet och det enda som var läsbart var avsändaradressen. Jag öppnade kuvertet och tog ut brevet för att försöka hitta några ledtrådar. Då såg jag att det var daterat 1955, det var alltså skrivet för 60 år sedan.
Det var skrivet med en vacker, kvinnlig, handstil och någon hade ritat en liten blomma uppe i vänstra hörnet på pappret. Brevet började ”Kära Johan” och fortsatte sedan med att avsändaren meddelade denne Johan att de inte kunde träffas mera då avsändarens mamma förbjöd detta. Men trots detta skrev hon att hon alltid skulle älska honom. Brevet var signerat ”Kerstin”.
Det var ett väldigt vackert brev, men förutom namnet Johan, fanns det ingen möjlighet att lista ut vem som var ägare till brevet. Jag tänkte att om jag ringer till nummerupplysningen kanske de kan ta fram en telefonlista över vilka som bott på den adress som stod på kuvertets baksida.
”Hej, jag har en lite ovanlig förfrågan”, började jag. ”Jag försöker att hitta ägaren till en plånbok jag hittat. Finns det någon möjlighet för dig att få fram ett telefonnummer till en adress jag hittat på kuvertet”?
Operatören kopplade mig vidare till sin chef som lyckades få fram ett nummer: ”Ja, det finns ett nummer listat på den adressen, men jag får inte ge ut det dessvärre. Men jag kan ringa numret och berätta ditt ärende och se om de vill prata med dig.”
Jag väntade i några minuter och sedan återkom chefen i telefonen.
”Jag har någon som vill prata med dig”.
Jag frågade då kvinnan i andra änden om hon kände någon som hette Kerstin.
”Oh! Vi köpte det här huset av en familj som hade en dotter som hette Kerstin, men det var 30 år sedan!”
”Vet du var den familjen finns nu?” frågade jag.
”Jag har för mig att Kerstin fick placera sin mamma på ett ålderdomshem för några år sedan. Du kanske kan kontakta hemmet och se om de kan hjälpa dig att lokalisera dottern?”
Jag fick numret till ålderdomshemmet och ringde dit direkt. De informerade att den gamla kvinnan hade gått bort för några år sedan, men de hade ett telefonnummer till dit de trodde att dottern bodde.
Jag tackade och ringde det nya numret. Kvinnan som svarade förklarade då att även Kerstin hade flyttat in på ett ålderdomshem nu. Det här började kännas tröstlöst tyckte jag. Varför kämpade jag så otroligt mycket med att hitta ägaren till en plånbok som bara innehöll 20 kronor och ett 60 år gammalt brev?
Hur som helst, jag gav inte upp. Jag ringde ålderdomshemmet där kvinnan sagt att Kerstin skulle bo och en man svarade: ”Ja, Kerstin bor här hos oss.”
Även om klockan redan var 22 frågade jag om det fanns en möjlighet för mig att få komma förbi. ”Tjaa…” svarade han tvekande och fortsatte ”om du vill chansa så kanske hon sitter i det gemensamma vardagsrummet och tittar på tv.”
Jag tackade honom och körde över till sjukhemmet. Jag möttes i dörren av en sköterska och en vakt. Vi gick upp till tredje våningen och där i det gemensamma vardagsrummet presenterade sköterskan mig för Kerstin som satt i soffan. Hon var en vänlig kvinna med ett varmt leende och hade fortfarande kvar glimten i ögat. Jag berättade för henne om plånboken och visade henne brevet. I samma sekund som hon fick syn på brevet med den lilla blomman i hörnet tog hon ett djupt andetag och sa: ”Unge man, det här brevet var den sista kontakten jag någonsin hade med Johan”.
Hon vek undan med blicken och försjönk in i sina egna tankar. Sedan sa hon: ”Jag älskade honom väldigt mycket men jag var bara 16 år på den tiden och min mamma tyckte att jag var alldeles för ung. Åh, han var så stilig. Han såg precis ut som skådespelaren Sean Connery.”
”Ja, Johan Andersson var verkligen en underbar person. Om du skulle träffa på honom säg då gärna att jag tänker på honom ofta. Och…” hon tvekade ett ögonblick och bet sig nästan i läppen innan hon leende, med tårar i ögonen sa: ”Säg till honom att jag fortfarande älskar honom. Jag gifte mig aldrig, jag antar att ingen någonsin kunde komma upp i Johans nivå…”
Jag tackade Kerstin för hennes tid, sa adjö och tog hissen ner till den första våningen. När jag kom fram till dörren frågade vakten mig om kvinnan hade kunnat hjälpa mig. Jag sa att hon i alla fall hade gett mig en ledtråd: ”Jag har i alla fall ett namn, men jag tror att jag får lov att släppa det för tillfället. Jag har spenderat hela dagen på att försöka hitta ägaren till plånboken.”
Jag hade samtidigt tagit fram plånboken som var en enkel brun plånbok med ett rött band runtom. När vakten fick syn på plånboken utbrast han: ”Vänta en sekund, det där är ju herr Anderssons plånbok. Jag känner igen den på det röda snöret, han tappar alltid bort den och jag har säkert hittat den här i hallen minst tre gånger.”
”Vem är herr Andersson?” frågade jag medan min hand började skaka.
”Han är en av de som bor på den åttonde våningen. Det är hans plånbok, utan tvekan. Han måste ha tappat den när han var ute och promenerade.”
Jag tackade vakten och sprang tillbaka till sköterskans kontor. Jag berättade vad vakten precis hade sagt och tillsammans åkte vi sedan upp till våning åtta. Jag höll alla tummar jag hade för att herr Andersson fortfarande skulle vara vaken.
När vi kom upp möttes vi av en annan sköterska som informerade oss om att han satt i vardagsrummet och läste. ”Han är en väldigt fin gammal man”, sa hon.
Vi letade oss fram till hans rum där dörren var öppen och ljuset fortfarande lyste. Sköterskan gick fram till honom och frågade om han nyligen tappat sin plånbok. Han tittade upp på henne med en förvånad blick: ”Ja, den är faktiskt försvunnen!”
”Den här vänliga gentlemannen hittade en plånbok om han undrar om det kanske är din”, sa sköterskan.
Jag gav den gamle mannens plånboken och i samma sekund som han såg den log han av lättnad: ”Ja, det är min. Jag måste ha tappat den när jag var ute och promenerade tidigare idag. Jag vill ge dig en hittelön.”
”Nej, tack. Men jag måste berätta något för dig. Jag läste brevet som fanns i plånboken för att försöka lista ut vem som ägde plånboken.”
Plötsligt försvann leendet från hans ansikte. ”Läste du brevet?”
”Jag inte bara läste det. Jag tror att jag vet var Kerstin är.”
Han blev nu alldeles blek. ”Kerstin? Vet du var hon är? Hur mår hon? Är hon fortfarande lika vacker som han var förut? Snälla berätta för mig!”
”Hon mår bra… Lika vacker som när du kände henne”, sa jag mjukt.
Mannen sken upp med hela ansiktet och frågade mig om jag kunde berätta var hon fanns någonstans. Han ville nämligen ringa till henne redan i morgon. ”Vill du veta en sak, jag var så otroligt förälskad i den här flickan så när det där brevet kom tog mitt liv slut. Jag gifte mig aldrig. Jag antar att jag alltid har älskat henne.”
”Herr Andersson. Följ med mig.” sa jag.
Vi tog hissen ner till den tredje våningen. Korridorerna var mörka och det var bara två svaga lampor som lyste upp vägen till rummet där Kerstin satt i sin ensamhet och tittade på tv. Sköterskan gick försiktigt fram till henne.
”Kerstin” sa sköterskan och pekade mot Johan som väntade några meter bort. ”Känner du den här mannen?”
Hon rättade till sina glasögon, betraktade mannen i några sekunder men sa inte ett ord. Då sa Johan tyst, nästan som en viskning: ”Kerstin, det är Johan. Kommer du ihåg mig?”
Hon bara gapade. ”Johan! Jag kan inte tro det! Johan! Är det du? Min Johan!”
Han gick långsamt fram mot henne och när han kom fram omfamnade de varandra länge. Både sköterskan och gick ut ur rummet med tårarna rinnande nerför våra kinder.
”Är det inte otroligt ändå? Om något är menat att hända, så händer det alltid till sist. Oavsett hur lång tid det tar” sa jag.
Ungefär tre veckor senare fick jag ett samtal till mitt kontor från ålderdomshemmet.
”Har du möjlighet att komma loss på söndag och besöka ett bröllop? Johan och Kerstin ska byta ringar med varandra”, berättade sköterskan som ringde.
Det var ett fantastiskt vackert bröllop och alla boende på hemmet hade klätt upp sig för parets stora stund. Kerstin bar en vacker ljus klänning och strålade verkligen. Johan hade en mörkblå kostym och stod med rak rygg bredvid sin fästmö. Jag fick äran att vara ”best man”.
Paret flyttade sedan in i en gemensam lägenhet på ålderdomshemmet och om du någonsin hade velat se en 76-årig brud och 79-årig brudgum bete sig som om de vore tonåringar skulle du ha sett det här paret.
Ett perfekt avslut på en kärleksaffär som hade pågått i nära 60 år.
Om du blir lika glad som jag för deras skull får du gärna klicka på gilla här under.
