Den här historien snubblade jag över i helgen när jag satt och surfade. En tjej är på väg hem till sin hemstad efter att hennes pojkvän plötsligt ångrat sig och bestämt sig för att han inte vill bo med henne. På sin ensamma resa mot hemmet, som ligger nära 290 mil bort, får hon plötsligt punktering. Då hon befinner sig mitt ute i ingenstans får hon panik och vet inte vad hon ska ta sig till. Då ser hon plötsligt ett par ljuslyktor i backspegeln… Historien postades ursprungligen av en amerikansk tjej på Facebook, så det verkar som att det hänt på riktigt. Men jag kan inte svära på att den är helt sann. Men oavsett det så skänker historien så mycket glädje att jag bara ville dela den med er.
Förra sommaren var jag ute och körde genom landet helt ensam. Jag hade flyttat 289 mil hemifrån för att bo med min pojkvän bara för att få höra honom säga att han ångrat sig gällande att jag skulle bo med honom. Så jag packade min bil och började köra tillbaka.
De första två dagarna gick relativt bra, jag älskade verkligen Colorado! Men den andra kvällen förvandlades snabbt till en katastrof. Klockan var 22.30 på kvällen och jag hade kört sedan 7 på morgonen när bilen plötsligt fick punktering. Jag körde in till kanten beredd på det värsta, tittade på mitt trasiga däck och fick panik.
Klockan var 22.30 på kvällen. Det var 16 kilometer till närmsta stad och lastbilar dundrade förbi mig i 90 kilometer i timmen och skakade om både mig och bilen. Jag ringde hem trots att jag visste att ingen var hemma och började gråta. Det var då jag fick se ett par ljus i min backspegel.
Det var en trafikpolis som hade dykt upp på platsen. Det första han bad mig göra var att rulla in bilen på en liten väg som låg avsides från den stora vägen för att komma undan den tunga trafiken. Medan jag flyttade min bil ringde han efter en vän som var skyldig honom en tjänst. Vännen hade en bärgningsbil och en verkstad. Jag höll samtidigt på att försöka få tag i en bärgare själv, redo att övertrassera alla mina kreditkort för att få hjälp, så när han berättade om sin vän var jag beredd att gråta av lycka.
Man måste verkligen älska små städer där alla känner varandra. Polisen kunde lika gärna ha lämnat mig där med min trasiga bil då det ju var hjälp på väg, men han sa till mig att han aldrig skulle lämna mig ensam där vid motorvägen.
Så vi satt tillsammans i hans bil och pratade medan vi väntade på att bärgningsbilen skulle dyka upp (bärgaren låg för övrigt och sov i sitt hem när polisen ringde och bad om hjälp, vilken hjälte). Polisen frågade mig varför jag var ute och körde såhär sent alldeles själv med en fullastad bil och jag fick berätta hela min tråkiga historia om uppbrottet från min pojkvän. Han visade verkligen att han var intresserad av det jag berättade och han sa att allting skulle bli bättre.
När bärgningsbilen dök upp trodde jag att vi skulle skiljas åt så jag sa adjö och tackade honom för allting han hade gjort för mig. Men det var tydligen inte hur den här mannen hanterade situationer som denna. Han insisterade på att skjutsa mig till verkstaden för att försäkra sig om att allting skulle lösa sig. Så tillsammans körde vi i tio minuter till mitt ute i ingenstans och, som ett mirakel hade den lilla, lilla verkstaden som var den minsta jag hade sett, ett sista däck som passade min bil.
Medan vi väntade på att däcket skulle sättas på övertalade polisen mig om att stanna i nästa stad och vila för natten. Jag hade nämnt för honom att jag ville köra hela natten för att fortare komma hem, men han övertygade mig att det var bättre att vila och låta saker och ting ta den tid den behövde.
När allt var klart försäkrade han sig om att jag hade alla vägbeskrivningar jag behövde för att hitta tillbaka till motorvägen samt att jag hade bokat ett hotellrum i nästa stad. Jag var en ung tjej långt hemifrån och han behandlade mig som en familjemedlem. Han fixade hjälp och stannade med mig tills han var säker på att jag fått den hjälp jag behövde.
Med tanke på all kritik mot polisen den sista tiden kände jag att jag ville dela det här. Han gjorde inte bara sin plikt den här kvällen, han gjorde mer än så för att försäkra sig om att jag fick all hjälp jag behövde. Han tröstade mig och tog hand om mig. Han var inte bara en polis den kvällen, han ställde upp för mig när min familj var för långt bort för att kunna stötta mig. Jag är så otroligt tacksam mot honom för det han gjorde och mot hans kollegor som gör det här varje dag. Tack så mycket, du är en hjälte för mig.
Här kan du läsa Facebook-posten i original.
Newsner Berättelser samlar hjärtevärmande, fina och roliga berättelser på ett ställe. Gilla för att få fler berättelser som denna i ditt flöde 🙂