I november 1985 inträffade en enorm tragedi som väckte uppmärksamhet världen över. När vulkanen Nevado del Ruiz fick ett utbrott utlöste den ett förödande lerflöde som begravde staden Armero i Colombia och utplånade nästan allt i sin väg.
Vi varnar känsliga läsare.
Tusentals människor miste livet i en av de mest katastrofala naturkatastroferna genom tiderna. Mitt i förstörelsen kom en unik och fruktansvärd bild att symbolisera det ofattbara lidandet: en ung flicka, Omayra Sánchez, fångad i det vulkaniska lerflödet, med sitt bräckliga ansikte präglat av mod och förtvivlan.
Fotografiet, som togs av fotojournalisten Frank Fournier bara timmar före hennes död, skakade om världen. Det vann den prestigefyllda utmärkelsen World Press Photo of the Year 1986 och är fortfarande en av de starkaste bilderna som finns. Men bakom linsen ekar fortfarande en fråga: Varför räddade inte fotografen henne?
Tragedin i Armero
För att verkligen förstå det hjärtskärande fotografiet av Omayra Sánchez måste vi först gå tillbaka till den förödande händelse som kallas Armero-tragedin.
Den 13 november 1985 fick stratovulkanen Nevado del Ruiz ett utbrott efter 69 års dvala, vilket överraskade de närliggande städerna fullständigt. Nevado del Ruiz hade haft utbrott två gånger tidigare – 1595 och 1845. Vid båda tillfällena drog laviner nedför Lagunillafloden, just i det område där staden Armero senare skulle byggas.
Månader före utbrottet 1985 hade experter upptäckt ökad vulkanisk aktivitet och varnat colombianska myndigheter för den överhängande faran. Forskare, klättrare och politiker slog larm om en annalkande katastrof, men deras varningar ignorerades till stor del, trots tydliga tecken på vad som skulle komma.
Jordbrukare rapporterade att de hittat döda fiskar i närliggande bassänger. Dessutom upptäcktes stora mängder svavel, och små explosioner i området utlöste till och med en skogsbrand.
Trots dessa varningar skedde ingen evakuering.
94% av befolkningen utplånades
När vulkanens krater släppte lös förödande pyroklastiska flöden smälte glaciärerna på Nevado del Ruiz snabbt och fyra massiva laharer – snabbrörliga lerflöden, jordskred och bråte – kastades nedför sluttningarna med en fruktansvärd hastighet på 50 km/h. Lavinerna tog fart när de rusade genom raviner och uppslukade till slut staden Armero på sin dödliga väg.
Enligt colombianska källor krävde utbrottet cirka 23.000 människors liv – nästan 94% av Armeros befolkning. Rök och aska från utbrottet steg upp till 15 kilometers höjd, vilket dramatiskt förändrade regionens klimat och lämnade den i ett tillstånd av förödelse. Hela stadsdelar utplånades och 5.092 hem förstördes, varav 4.718 enbart i Armero.
Katastrofen drabbade 230.000 människor och de materiella förlusterna uppskattas till mellan 35 och 50 miljarder colombianska pesos, vilket motsvarar cirka 7,5-10,5 miljoner USD.
Omayra Sánchez Garzón
Bland de många offren fanns 13-åriga Omayra Sánchez Garzón, vars tragiska situation drog till sig världens fokus.
Omayra Sánchez föddes den 28 augusti 1972 i staden Armero, där hon växte upp med sina föräldrar Álvaro Enrique, som arbetade som ris- och sorghumuppsamlare, och María Aleida, som var sjuksköterska. Hon delade sitt hem med sin bror Álvaro Enrique och sin moster María Adela Garzón.
Natten då Armero-katastrofen inträffade var Omayra och hennes familj vakna och oroade sig för askan från vulkanen Nevado del Ruiz som hade fått ett utbrott.
Medan de oroligt tittade på hörde de plötsligt det öronbedövande ljudet. När det massiva utbrottet begravde den andinska dalen Armero under ett hav av lera blev Omayra instängd under vraket av sitt hem, där betong och bråte tryckte ner henne och gjorde det omöjligt att fly.
Läkarna bedömde att det enda sättet att befria Omayra var att amputera båda hennes ben vid knäna. Det fanns dock ingen utrustning tillgänglig för att utföra den nödvändiga operationen.
I över 60 timmar var Omayra instängd, nedsänkt i vatten, med hennes kropp under ett element. Ändå behöll hon sitt lugn. Hon talade med en frivillig journalist, bad om sötsaker, sjöng och gick till och med med på en intervju. Men allt eftersom timmarna gick smög sig rädslan på.
Hon började hallucinera och pratade om skolan och ett matteprov som hon trodde att hon hade missat. Hennes händer svullnade och hennes ansikte rodnade när vattnet fortsatte att stiga. Ändå klamrade hon sig fast vid livet.
Hon var en modig flicka.
”Jag känner inte min kropp längre”, sa hon.
Det berömda fotografiet
Omayras historia kunde ha sett annorlunda ut. Om myndigheterna hade agerat på de tidiga varningar som hade utfärdats, hade Omayras öde kanske kunnat undvikas. Men allteftersom timmarna gick blev det omöjligt att rädda henne.
Läkarna på plats saknade den kirurgiska utrustning som behövdes för att amputera hennes ben och lätta på trycket och tvingades fatta ett hjärtskärande beslut: att låta henne dö fridfullt i stället för att utsätta henne för ytterligare lidande.
Det var i detta sista ögonblick, när Omayras liv höll på att rinna ut i sanden, som den franske journalisten Frank Fournier anlände. Han hade flugit in till Bogotá bara några dagar efter utbrottet, och när han tog sig till Armero slogs han av den hemsökande tystnaden och förödelsen.
”Runt omkring var hundratals människor instängda. Räddningsarbetarna hade svårt att nå fram till dem. Jag kunde höra människor som skrek på hjälp och sedan tystnad – en kuslig tystnad”, berättade han för BBC två decennier efter den fasansfulla katastrofen. ”Det var väldigt hemsökande.”
En bonde ledde honom till Omayra, som var svårt påverkad av den hemska situationen. Fournier, som berördes av hennes tysta mod och de plågor hon uthärdade, tog ett fotografi – ett ögonblick fruset i tiden som skulle komma att symbolisera hjälplösheten i situationen och makthavarnas misslyckande.
Fournier reflekterade senare över bildens djupa inverkan och konstaterade: ”Hon mötte döden med mod och värdighet.”
Omayra Sánchez sista ord
På morgonen den 16 november kl. 09.45 slöt Omayra Sánchez sina ögon för sista gången. Bara två timmar tidigare hade en räddningsarbetare lugnat henne och sagt: ”Lugn, raring, vi ska få ut dig om en liten stund. Du kommer att leva i många år.” I det ögonblicket hade vattnet stigit upp till hennes hals och kaffebönor hade trasslat in sig i hennes hår.
Vittnen till händelsen lyckades filma hennes sista ord, då flickan mjukt sa: ”Mamma, jag älskar dig så mycket, pappa, jag älskar dig, bror, jag älskar dig.”
Omayras bror överlevde laharen, men hennes far och moster dog. Hennes mor, María Aleida, överlevde också – före utbrottet hade hon åkt till Bogotá på en affärsresa.
”Det är fruktansvärt, men vi måste tänka på de levande”, säger Aleida och syftar på överlevande som hon själv och hennes 12-årige son, som förlorade ett finger i katastrofen.
Varför hjälpte inte fotografen henne?
Frank Fourniers bild av händelsen, med titeln Omayra Sánchez lidande, skulle bli en ikonisk bild som riktade internationell uppmärksamhet mot tragedin.
När bilden spreds över världen utlöste den en storm av debatt. Många, inklusive BBC, förfasades över bildens råa intimitet och kände det som om de hade bevittnat de sista ögonblicken i en ung flickas liv.
Kritikerna anklagade Fournier för att utnyttja Omayras lidande och kallade honom ett monster för att ha tagit ett så personligt fotografi. Fournier försvarade dock sitt beslut och menade att fotografiet hade hjälpt till att samla in viktiga medel till offren och att det belyste hur oansvarigt landets ledning agerar.
Trots kontroversen vann fotografiet den prestigefyllda utmärkelsen World Press Photo of the Year 1986. Det fångade världens uppmärksamhet och satte ljuset på de fasor som Armero-katastrofen innebar.
När bilden fortsatte att spridas över hela världen ifrågasatte vissa varför Frank inte hade försökt rädda Omayra från lahar. Han förklarade för BBC att det helt enkelt var omöjligt att rädda Omayra med tanke på den svåra situationen. ”Det blev ett enormt ramaskri – tv-debatter om huruvida fotojournalister är gamar”, reflekterade Fournier.
”Men jag kände att historien behövde berättas, och jag blev faktiskt lättad över reaktionen. Det hade varit värre om ingen hade brytt sig alls.”
Minnet lever vidare
Fotot som fångar Omayra Sánchez sista ögonblick har haft en obestridlig inverkan. Manuel Martín Benitos, en vän till familjen, lovade att hedra den unga flickans tragiska död genom att göra den till en viktig symbol.
År 1986 grundade han den internationella stiftelsen Omayra Sánchez med uppdraget att skapa ett globalt nätverk av team som arbetar för att förhindra liknande katastrofer och stödja offren för katastrofala händelser.
Under åren efter utbrottet har Sánchez hedrats på många olika sätt, särskilt av publikationer som El Tiempo. Även om många av katastrofens offer hedrades har Sánchez berättelse gett djupa ekon och inspirerat till dikter, romaner och musik som fortsätter att hålla minnet av henne vid liv.
Armero idag
I ett försök att förhindra framtida tragedier skapade den colombianska regeringen Oficina Nacional para la Atención de Desastres (Nationella kontoret för katastrofberedskap), numera känt som Dirección de Prevención y Atención de Desastres (Direktoratet för förebyggande av och beredskap för katastrofer). Som ett led i detta arbete fick alla städer i Colombia i uppdrag att ta fram planer för katastrofberedskap.
Som en gripande hyllning till Sánchez fick en syrsart som påträffats i området för Armero-tragedin namnet Gigagryllus omayrae till hennes ära, vilket säkerställer att hennes arv lever kvar i både människans och naturens historia.
Även om vulkanen Nevado del Ruiz fortfarande är aktiv finns staden Armero inte längre. I dag fungerar platsen som ett minnesmärke, markerat av kristna kors och ett litet monument tillägnat Sánchez minne.
”Hennes ansikte, hennes ord och hennes mod, som spreds över hela världen på TV och var en hjärtskärande bild i de största tidningarna och tidskrifterna i USA och Europa, förblev ett vittnesmål om anklagelser mot dem som åtminstone kunde ha gjort tragedin mindre allvarlig.
Germán Santa María Barragán i El Tiempo den 23 november 1985.
Omayras namn har levt vidare i hjärtat på alla som sett hennes lidande, en symbol för det som gick förlorad i ett ögonblick av obegriplig katastrof.
Och för dem som bevittnade hennes sista timmar är hennes berättelse ett hemsökande minne – ett minne som aldrig får glömmas.
LÄS MER
- Kvinna klipper håret för första gången på 25 år
- Alfie Patten blev känd som landets yngsta pappa – så lever han idag