Allison och Josh träffades på universitetet och snabbt blev förälskade. De gifte sig i september 2000 och under årens lopp har deras familj blivit större och fyllts med mer kärlek än vad de någonsin kunnat föreställa sig. Tillsammans hade Allison och Josh fyra biologiska barn, men också en adopterad pojke som heter Micah. Deras familj var komplett, eller det var i alla fall vad paret trodde… Vi spolar fram tiden till den 30 oktober 2015. Det var Allisons 38-årsdag och hon fick ett samtal från en vän som också jobbar med adoptioner. Hon mindes att paret var inne på adoption tidigare. Vännen frågade om Allison och Josh kunde tänka sig att ta sig an ett nytt barn igen, eftersom det fanns en gravid kvinna som var oförmögen att uppfostra sin lilla pojke. Det tog inte lång tid för Allison och Josh att bestämma sig. De ville absolut ge den nyfödda pojken chansen att växa upp i ett tryggt hem. När paret senare fick besked om att pojkens mor var redo att föda, lastade de bilen, packade in ungarna och körde den 10 timmar långa vägen till sjukhuset. Men på väg till BB ringde deras vän från adoptionsbyrån igen. ”Har Josh har båda händerna på ratten?”, frågade vännen.
Allison och Josh gifte sig 2000 och bildade familj. De diskuterade huruvida de skulle ha två, eller kanske tre barn.
Men som vi alla vet, tenderar livet att inte alltid bli som man tänkt sig.
Under åren fick paret biologiska barnen Abby (11), Jack (9) och Isabel (8). Sedan adopterade Allison och Josh lille Micah (5) och för tre år sedan kom deras fjärde biologiska barn, Julia (3), till världen.
Allison och Josh tänkte att de vara klara med barn. Men en dag fick Allison ett telefonsamtal från sin vän, som också jobbar på en adoptionsbyrå.
”Hon frågade om vi eventuellt ville adoptera igen, eftersom de hade en gravid mamma som behövde en familj till sitt barn”, förklarar Allison för sajten LittleThings och fortsätter:
”Jag ringde upp min man för att diskutera saken, men istället för en lång och segdragen debatt utbrast han: ‘Absolut, det är självklart att vi ska göra det!’.
Några månader senare kom samtalet paret väntade på. Det var dags att hämta upp deras nya familjemedlem på sjukhuset. Allison och Josh kastade sig in i bilen, lastade in alla ungar och påbörjade den 10 timmar långa resan till Duke University Hospital i Durham i North Carolina. På vägen till BB ringde telefonen igen.
”Har Josh har båda händerna på ratten?”, frågade vännen från adoptionscentret.
Vännen brättade att läkarna på BB just avslutat ett ultraljud och upptäckt att det i själva verket var två barn som snart var på väg att födas.
”Jag har alltid att sätta ord på känslorna som vällde över oss i det ögonblicket. Det var någon slags extatisk, överväldigad och livrädd glädje”, förklarar Allison.
När den största, skräckblandade glädjen lagt sig ringde telefonen igen. Det var samma vän, men den här gången hörde Allison att något inte stod rätt till.
”Jag är ledsen att säga detta; men läkarna är på väg att göra ett akut kejsarsnitt, och de tror inte att ett av barnen kommer överleva förlossningen”, berättade vännen.
”En miljon tankar hann röra sig i huvudet under de två timmar vi hade kvar att köra fram till sjukhuset. Men när vi äntligen kom fram, såg vi en liten, men frisk, pojke gosa med sjuksköterskorna. Tyvärr låg vår andra älskling på intensiven, och snart fick vi reda på att hon föddes med en missbildning som gjorde att hon saknade hjärna”, berättar Allison.
Läkarna tittade sorgest på Allison och hennes familj. ”Ni behöver inte ta henne. Vi vet att detta inte är vad var ni hade väntat er”, sa läkaren.
”Men när vi såg hur hon låg där i kuvösen var jag och Josh helt överens: ‘Hon är vår dotter’. Hela vår familj tillbringade de kommande 3 veckor vid henne. Vi kramade henne, vi sjöng för henne, vi grät och vi bad för henne. När hon var stabil nog ordnade vi så att hon kunde flygas till barnsjukhuset i Birmingham där vi bodde. Där tillbringade hon ytterligare 3 veckor på intensiven.”
”Till slut, efter 44 dagar på sjukhuset, fick vår Ava Leigh Lewis komma hem till sin familj”, förklarar Allison.
”Att adoptera Ava var både det svåraste och enklaste vi någonsin gjort. Flera gånger i veckan kommer sjuksköterskor hem till oss och vi har kommit att älska och värdesätta vår vårdpersonal otroligt mycket. Deras besök är en påminnelse om att Ava’s liv här på jorden sannolikt kommer bli mycket kortare än vad än vad vi någonsin skulle vilja”, säger Allison och fortsätter:
”Vi talar öppet om detta med barnen. De vet att Ava’s liv kommer vara kort, kortare än vanligt. Men de vet också att vi har en massa kärlek som vi måste fylla hennes liv med, under den lilla stund hon får vara vår”.
Dela gärna vidare familjen Lewis starka familjehistoria med dina vänner på Facebook. Den visar verkligen hur mycket kärlek kan betyda, när allt verkar som mörkast!