Rogers viktiga uppmaning till egoistiska och skilda föräldrar sprids av tusentals på nätet.

Att skilja sig och separera är sällan roligt men kan ibland vara direkt nödvändigt – ibland funkar det helt enkelt inte. Men om man har barn är det så otroligt viktigt att man även efter skilsmässan försöker att hålla en god ton mot varandra och respekterar sin före detta partner trots att man inte längre är ett par. Framför allt för barnets eller barnens skull, de förtjänar inte att bli indragna i sina föräldrars gräl. Detta är något förskoleläraren Roger Nilsson vill uppmärksamma. Han tröttnade på de han kallar för ”egoistiska separerade föräldrar” och skrev ett Facebook-inlägg om fenomenet. Och det verkar som att hans inlägg verkligen uppskattas – det har nämligen delats av nära 3 000 personer på bara några dagar. Läs vad Roger skriver här nedan.

Såhär skriver Roger i sitt inlägg:

Egoistiska separerade föräldrar, se hit!

Ni vet säkert vilka ni är. Ni som levt tillsammans som en familj en gång tiden. Älskat varandra, respekterat varandra och uppfostrat era barn tillsammans.
Sedan tar det slut.

Det finns miljoner anledningar till att ett förhållande kan ta slut. Jag tänker inte räkna upp dem här men ni vet själva. Livet ger och livet tar. Så är det och så kommer det alltid att vara. Brustna hjärtan eller förlorad stolthet gör ont och det tar sin tid att komma på fötter med sig själv igen. Misslyckanden i livet är aldrig roligt men de finns där lik förbannat. Vissa hanterar dem bättre än andra. Vissa tycker synd om sig själva och agerar offer medan andra tar tillfället i akt och spyr galla och andra otrevligheter över den som man en gång i tiden valt att dela sitt liv med.

De sistnämnda är de som jag kallar för egoistiska separerade föräldrar. Dessa egoister till människor som på något sätt fått för sig att de kan behandla någon hur illa som helst bara för att stoltheten tagit skada eller för att livet tillsammans med sin partner inte blev vad man hoppades på.
Frågor till er egoistiska separerade föräldrar.

Hur fan tänker ni och förstår ni hur illa barnen far av ert barnsliga idiotsätt att hantera konflikter?
Jag har jobbat inom skola och förskola i över tio år nu och jag har suttit och tröstat barn vars föräldrar slängt igen dörren på varandra precis innan de ger sig av för att lämna av det käraste de har. Jag tror inte att någon av er föräldrar på fullaste allvar inte förstår att barnen pratar om precis allt som händer i hemmet med oss förskolepersonal. Era barn bearbetar morgonens trauma på förskolan medan ni går till jobbet och är nöjda över att ni fick sista ordet mot er före detta partner.

Jag vet att det finns de av er som aktivt lägger ner tid på att få den andra föräldern att må dåligt. De som aktivt motarbetar lösningar som, trots allt är bättre för barnen, förkastas just för att den andra föräldern inte ska få rätt. Ni hör ju hur idiotiskt detta låter va? Ni vet vilka ni är.
Ni som sysslar med sånt där kommer naturligtvis aldrig att erkänna det för er själva utan ni har ju ursäkter och anledningar till att fortsätta motarbeta varandra. Och därav låta era barn hamna i kläm. Bara för att just DU måste ha sista ordet.

En sak är säker. Du kan vara hur framgångsrik som helst. Du kan ha en ny familj där ni, precis som din förra, älskar och respekterar varandra. Du kan vara hur omtyckt som helst av vänner och kollegor men när dina barn växer upp, och inser vilka små barnungar till föräldrar de har. Då är du inte värd ett skit. Och min respekt kommer ni aldrig att få, ni egoistiska separerade föräldrar.

Det finns alltid förmildrande omständigheter, det är jag såklart medveten om men jag är ganska säker på att ni vet själva vad dessa omständigheter är. De jag riktar mig till här är just dessa barnfamiljer som har all möjlighet i världen att göra det bästa för sina barn men ändå väljer att fokusera på att få andra att må dåligt. Ni vet vilka ni är.

Även fast ni inte är ett par längre så kommer ni alltid att vara föräldrar tillsammans. Glöm aldrig det!

Jag har själv växt upp med föräldrar som inte har pratat med varandra på 20 år. Det har såklart påverkat mig stort och det har absolut påverkat min syn på förhållanden. Jag har varit väldigt rädd i att gå in i något seriöst eftersom jag varit livrädd för att det ska sluta som mina föräldrars. Mina föräldrar trodde säkert att de gjorde det bästa av situationen just då men 20 år senare så har ingenting förändrats.

När jag och min dotters mamma bestämde oss för att det var dags att separera så var det som en sten lossnade från bröstet. Vi var helt enkelt inte rätta för varandra och det insåg vi. Ingen rolig sak att inse men ack så sann för det. Stoltheten fick sig såklart en törn och att behöva gå igenom ett av mina största misslyckanden i livet var väldigt tufft. Och som en normalt funtad människa så insåg jag såklart att min dotters mamma gick igenom samma sak och att skylla allt på henne kom aldrig på fråga. Det behöver inte alltid vara någons fel att saker inte går som planerat. Ibland funkar det helt enkelt bara inte.

Vi hjälptes åt med allt. Vi letade lägenheter till varandra och ställde upp när det väl behövdes. Vi kom gemensamt fram till vad som vore bäst för hela familjen och för att underlätta så mycket som möjligt för vår dotter som skulle fylla två. Nu menar jag inte att alla behöver gå den vägen vi gick men att fortsätta respektera varandra och ta en gruppkram vid överlämning borde inte vara för mycket begärt, eller?

Vår dotter är nu fem år och den bästa dagen varje år för henne (för mig också) är julafton. Då samlas vi allihopa och njuter av varandras sällskap, sjunger, skrattar och visar att man fortfarande kan vara en familj, även fast både mamma och pappa kanske har nya partners. Det borde egentligen inte heller vara för mycket begärt, att ha en dag om året då man träffas och bara umgås.

Tänk vad det lilla liv vi har hade blivit härligare, gladare och varmare när man valt att inte bete sig som en egoistisk separerad förälder. Eller?

Passar på att säga grattis till min dotters mamma Sofia och hennes man Patrik som precis fått en liten flicka. Grattis också till min dotter som nu äntligen blivit världens bästa storasyster. Jag var hemma hos dem och bebisgosade häromdagen, såklart.