”Hej pappa, jag mår inte så bra. Kan du skjutsa mig till doktorn?” På sjukhuset avslöjas det fruktansvärda

Hösten är här, och med den kommer förkylningar, hosta och snuva. Inte så farligt i sig, men inte så roligt heller.

Helst av allt vill man bara krypa upp i soffan med en kopp te och en bra bok. Men trots detta går livet vidare och vi måste jobba, ta hand om barn, städa, tvätta och laga mat. Den där boken får helt enkelt vänta.

Känner du igen dig?

Men ibland övergår förkylningen i någonting annat och du har helt enkelt inget val, det är sängen som gäller.

Shayla Mitchell mådde inte speciellt bra och hade en envis hosta som vägrade gå över. Hon trodde att det kunde vara så att hon drabbats av en bihåleinflammation.

En dag var hon så less att hon frågade om hennes pappa, Tom, inte kunde ta med henne till doktorn.

Det gjorde han gärna, och nästa dag efter skolan plockade han upp sin 16-åriga dotter och åkte mot lasarettet. De hade bestämt sig för att ta något att äta efter läkarbesöket.

Shayla undersöktes och läkaren lämnade sedan rummet ett tag. När han återvände hade han ett besked som inte alls var vad de räknat med.

Shayla hade en så stor cancertumör att den tog upp nästan två tredjedelar av hennes bröst. Den hade till och med fått en av hennes lungor att kollapsa.

Trots beskedet valde de att äta middag, men det blev inte på någon restaurang, de fick stanna på sjukhuset. Då hade ingen aning om att de nästkommande 450 måltiderna de intog skulle bli på barnonkologen på Fairfax Hospital.

Shayla hade långt gången Hodgkins lymfom och prognosen var inte bra.

Men innan Tom berättade för sin dotter hur illa det faktiskt var åkte han till en butik och köpte varsin ring till dem.

Han lovade att han skulle ha ringen på sig varje dag enda tills Shayla blev fri från cancern.

De kommande åren spenderade Tom hundratals nätter med sin dotter medan hon kämpade mot cancern.

Hon fick genomlida tusentals tester, blodtransfusioner, strålning, cellgifter och hjärtstillestånd. Ändå slutade hon aldrig att kämpa.

Tom höll sin dotters hår medan hon kräktes. De grät tillsammans, de skrattade tillsammans, och de försökte att vara modiga tillsammans.

En dag fanns det inte längre någonting som läkarna kunde göra. Hennes kropp svarade inte på någon behandling och benmärgstransplantationen hade misslyckats.

Så här skrev Tom på Facebook-sidan Love What Matters:

”Hur i hela friden skulle jag ha den här konversationen med men älskade dotter? Hur i hela friden skulle jag vara modig nog att säga till min dotter att hon skulle dö?… Jag visste att jag var tvungen att vara modig för HENNE!

Jag hade så klart den där konversationen med henne, och hur konstigt det än låter så blev det de vackraste, finaste, mest magiska och underbaraste konversation jag haft i hela mitt liv, och en som jag hoppas att du ALDRIG NÅGONSIN behöver ha…”

När Tom slutade prata viskade Shayla fem ord till sin pappa: ”Är jag fortfarande modig pappa?”

Tom tittade djupt in i sin dotters ögon och såg hur slut hon var. Hon hade kämpat så länge.

Det var då han insåg att hon inte hade kämpat för sin egen skull. Hon hade kämpat så här länge för honom.

Ett par dagar senare dog Shayla. Tom var helt förkrossad, men en sak visste han med säkerhet. Shayla kämpade hårt, hon var tapper och hon var modig.

Dela berättelsen med dina vänner på Facebook för att hedra Shayla och alla andra barn som dör i cancer.