För 32 år sedan publicerade den mycket ansedda tyska tidningen Stern en förbluffande nyhet som gav eko över hela världen. Tidningen hade fått tag på Adolf Hitlers för den tiden helt okända dagböcker. Materialet bestod av 62 böcker med anteckningar från 1932 till diktatorns död, i Berlin 1945. Flera aktade och seriösa forskare hade tittat närmare på dagböckerna och slog fast att det inte rådde något som helst tvivel över äktheten. Detta var Adolf Hitlers personliga tankar och böckerna gav en unik inblick i huvudet på en av världshistoriens värsta tyranner. Men veckan efter den sensationella publiceringen växte misstankarna. Var dagböckerna verkligen äkta? Eller var detta 1900-talets största historiebluff?
Efter flera långa år av efterforskningar kände sig den tyska tidningen Stern säkra på sin sak. Den 22 april, nästan exakt 38 år efter Adolf Hitlers död, kallade tidningen till presskonferens och meddelade att man hittat diktatorns dagböcker. Det här var högexplosivt material.
Nyheten exploderade över hela världen. Förmodligen skulle upptäckten göra att stora delar av historien fick skrivas om, bilden av Hitler och Nazityskland skulle komma hamna i ett helt annat ljus. Ingen hade känt till att Hitler förde dagbok, inte ens Hitlers egen sekreterare.
Sterns rutinerade reporter, Gerd Heidemann, var den som hittat dagböckerna. Totalt kunde han visa upp 60 stycken volymer, fyllda med anteckningar från juni 1932 till april 1945. Böckerna var i A4-format och omslagen var i blått och blåsvart läder.
Reportern Gerd Heidemann visar upp Hitlers dagböcker på presskonferensen.
På de böcker som var från 1938 och äldre stod det ”Eigentun des Führers, immer unter verschloss halten”, ”Führerns egendom, hålls alltid inlåst”. Några dagböckerna hade också Hitlers initialer, ”A.H”. Många av anteckningar var också utsmyckade med röda snoddar och nazistiska symboler. På sidorna kunde man se både Riksörnen och hakkorset.
Hitlers initialer, ”A.H”, fanns på en av dagböckerna.
Ofta skrev Hitler kortfattade notiser, men i samband med krigsutbrottet blev Führern mer personlig och utförlig i sina anteckningar. I takt med att krigslyckan vände för Nazityskland, och Hitlers parkinson blev allt mer uppenbar, blev diktatorns handstil allt mer svårläslig.
Det var förstås svårt att veta om böckerna var äkta, men flera kända historier hade granskat materialet och bedömde att det var äkta vara. Både brittiske professorn Hugh Trevor-Roper och amerikanske professorn Gerhard Weinberg hade noga kollat analyserat böckerna.
”Jag vågar sätta mitt rykte på att de är äkta”, förklarade Trevor-Roper självsäkert.
Ett utdrag ur en av böckerna.
Dagböckerna gav en annan bild av många viktiga historiska ögonblick under nazisternas hårda styre, bland annat det som är känt som ”Kristallnatten”, 1938. Dagböckerna gav skenet av att Hitler var rasande över attentaten mot över 10 000 judiska affärer, när över 400 judar dödades. Räderna utfördes främst av beväpnade grupper från det paramilitära SA.
”Det går inte att vår ekonomi och värden för miljoner förstörs av våra vildhjärnor… Har dessa människor blivit tokiga? Ska genast utfärda nödvändiga order”, skrev Hitler i november 1938.
Hitler blev ordentligt upprörd när han fick rapporter om Kristallnatten, enligt dagböckerna.
Men hur kom det sig egentligen att dagböckerna upptäcktes? Stern-journalisten Heidemann var en rutinerad herre som sedan gammalt hyste ett stort intresse för nazisternas historia. Han samlade även på sig en mängd souvenirer från Tredje Riket för att närmare studera sitt intresse. Bland annat hade Heidemann sålt sitt eget hus för att kunna köpa Hermann Görings gamla lyxbåt, Carin II.
Heidemann fascineras av nazismen och bjöd in gamla SS-militärer till båten för att prata minnen. Det var under ett av dessa samtal, med SS-generaler, som Heidemann fick höra talas om de hemliga dagböckerna.
Som tack för sin gästfrihet fick Heidemann en bok av Wilhem Mohnke, den general som ansvarat för skyddet av Hitler-bunkern dagarna före Nazitysklands kapitulation. I boken, ”Bunkern” (skriven av James O’Donnell och Uwe Bahnsen), tyckte sig Heidemann finna bevis för att dagböckerna faktiskt existerade.
Hermann Görings lyxyacht Carin II, som Heidemann köpte 1973.
I boken fanns det vittnesmål från Hitlers egna pilot, Hans Bauer, som överlevde andra världskriget. Han berättade att ett flygplan med Hitlers privata tillhörigheter hade gett sig av från Berlin, under krigets sista brinnande timmar. Den hemliga lasten var det få som kände till.
Gerd Heidemann lyckades sedan hitta ett dokument från regeringens arkiv i Västberlin där han fick reda på något som dittills varit okänt: Flygplanet med Hitlers personliga saker hade störtat utanför den lilla byn Börnersdorf, sydost om Dresden den 21 april 1945. Heidemann meddelande nu sin redaktion att han var dagböckerna på spåren. Det här kunde bli riktigt stort, tänkte han.
Det var ett flygplan av typen Junker 325 som skulle ha fört bort Hitlers dagböcker.
Till slut gav Heidemanns detektivarbete frukt. Hur han fick tag på dagböckerna kunde han inte svara på, men det ryktades om att en högt uppsatt tysk arméofficer gömt böckerna efter flygkraschen. Böckerna hade förvarats på en höskulle i en lada. Dokumenten skulle sedan ha flyttats från bondgård till bondgård för att så småningom kunna föras ut ur Östtyskland.
Arméofficeraren, som pensionerat sig, skulle sedan ha sålt böckerna till Heidemann. Det fanns ingen personlig kontakt mellan Heidemann och arméofficeraren, all hantering av dagböckerna hade skett via mellanhänder. Eftersom redaktionsledningen på Stern litade fullt ut på sin meriterade journalist, frågade man aldrig efter källan.
Veckan efter att Stern presenterat den stora sensationen började det dock knaka i fogarna inne på tidningen. Nya fakta kom fram och det visade sig snart att Heidemanns uppgifter inte stämde. Det fanns visserligen ett plan som kraschat i Börnersdorf, men den SS-trupp som först kom till platsen hittade inga personliga tillhörigheter till Hitler. Det kunde tidningen Der Speigel avslöja efter att ha spårat upp befälet som genomförde undersökningen vid platsen.
Flera tyska historiker radade också upp svidande kritik. De ansåg att dagböckerna var förfalskade och pekade på flera olika anledningar:
Skulle verkligen Hitler ha kunnat föra dagböcker utan att någon av hans närmaste visste om det? Hitlers sekreterare, Christa Roeder, har tidigare hävdat att Hitler aldrig skrev något själv. Han dikterade alltid. Och när Hitler väl skrev ett litet utkast efter 1943, så skrev han alltid med blyerts – inte bläck. Det visade sig också att materialet varken hade genomgått någon kemisk analys eller någon djupare text- och handskriftsanalys.
Historikern Hugh Trevor-Roper, som tidigare trott att dagböckerna var äkta, började tveka. ”Det är Hitlers tills motsatsen är bevisad”, förklade britten.
Efter den massiva kritiken bestämde sig Stern för att överlämna allt material till Förbundsarkivet och rikskriminalen. Den världsberömde handskriftsexperten Charles Hamilton var inte nådig i sin kritik, efter att ha granskat dokumenten.
”Förfalskningar! Den största bluffen i historien!”, utbröt Hamilton.
När Västtysklands inrikesminister bekräftade att det rörde sig om en omfattande förfalskning var Heidemanns beseglat. Analyser visade att bindningen i böckerna innehöll polyestertrådar, ett material som inte fanns under andra världskriget. Tekniska undersökningar visade även att bläck och papper som fanns på böckerna var från 1950-talet. En uppenbar detalj, som ingen tycktes ha tänkt på, rörde initialerna på en dagbok: ”A.H”.
Misstaget var att A:et i själva verket var ett ”F”. Det stod alltså ”F.H” på dagböckerna, inte ”A.H.”
Vidare visade analyser att förfalskaren i stort sett plagierat den berömda boken ”Hitler – tal och proklamationer 1932-1945”, skriven av historikern Max Domarus. Dels täckte böckerna samma tidsperiod, dels fanns samma stavfel och felaktigheter i båda böckerna.
Gerd Heidemanns stod nu med byxorna nere. Dagböckerna var visserligen så pass professionellt förfalskade att ansedda historiker gått på bluffen, men Heidemann hade slarvat ordentligt med faktakollen. En orsak bakom den hastiga publiceringen var att tidningen Stern inte ha tid att vänta – nyheten var för bra för att inte trycka ut.
Till slut fick dock Heidemann krypa till korset och avslöja sin källa. Det visade sig vara en försäljare av nazistnostalgia, vid namn Konrad Kujau.
Mannen bakom förfalskningen, Konrad Kujau. Han överlämnade sig till västtyska polisen när historien uppdagades.
Det visade sig att Gerd Heidemann hade köpt dagböckerna av Kujau, för sex miljoner kronor. Tidningen Stern hade i sin tur gett Heidemann hela 27 miljoner kronor i budget för hitta dagböckerna, varav 15 miljoner fortfarande saknas. I juli 1985 dömde en domstol Heidemann till 5 års fängelse. Konrad Kujau fick 4 års fängelse.
”Århundradets sensation”, som Stern kablade ut 22 april 1983, är numera känt som ”1900-talets största historiebluff”.
Källor: Wikipedia, Newyorker.com, BBC, Der Speigel, Allt om Historia.
Vill du ha fler artiklar om historia ditt flöde så klickar du bara på gillaknappen nedan.