Ann-Louises 8-årige son sparkades och slogs medvetslös på skolgården

Ann-Louises 8-åriga son misshandlades så svårt av två andra elever att han blev medvetslös. Trots det ringde skolan inte ambulansen.

Den traumatiska händelsen har satt sina spår i hela familjen, trots det upplever de att hjälpen från skolan har uteblivit. Nu kräverAnn-Louise att skolan agerar.

Det var strax efter lunchtid, en fredag i september, som den otäcka händelsen ägde rum på en skola i Kiruna.

Två elever riktade slag och sparkar mot Ann-Louises 8-årige son. Misshandeln gjorde att pojken tappade medvetandet.

8-åringens lillebror blev vittne till händelsen och gick emellan för att få stopp på misshandeln medan andra barn febrilt försökte få tag på en vuxen.

Trots pojkens tillstånd var det ingen från skolan som ringde ambulans.

– Jag fick ett samtal från skolan där de frågade om jag kunde komma och hämta min son då han hade blivit både sparkad och slagen och varit medvetslös. Jag frågade varför de inte ringt ambulansen men de sa att de alltid ringer vårdnadshavare i första hand, berättar pojkens mamma för Newsner.

LÄS MER: Mobbarna attackerade och slog 12-åringen i huvudet – nu ryter moster Jessica ifrån och kräver förändring

När Ann-Louis anlände till skolan tjugo minuter senare möttes hon av en hemsk syn.

– Att se sitt barn så brutalt misshandlad ska ingen förälder behöva gå igenom. De hade knuffat honom ner för en kulle och börjat sparka och slå honom i magen och i huvudet, efter tredje sparken minns han ingenting.

Ambulans till Gällivare

Ann-Louise kastade sig in i bilen och körde till sjukhuset där man gjorde en grundlig undersökning.

Men när pojken blev ombedd att ställa sig upp rasade han ihop.

– Han föll ihop som ett korthus och vi blev skickade med ambulans till Gällivare sjukhus där det konstaterades att han fått en allvarlig hjärnskakning, säger hon till Newsner och tillägger:

– Han hade åtta bulor i huvudet. Hade inte min yngre son gått i mellan så hade vi fått hämta honom på bårhuset, så känns det.

Enligt Ann-Louise sade läkarna att misshandeln var så allvarlig att de inte fick blunda för det som skett och rådde familjen att göra en polisanmälan.

Och i ett läkarintyg uppmanade man skolan att göra en plan för hur de skulle lösa situationen innan pojken gick tillbaka till klassrummet.

Men någon sådan plan har Ann-Louise inte sett till.

– Skolan hörde inte av sig. Jag fick veta från en annan förälder att rektorn gått runt i klassrummen och pratat med barnen om att vara snälla mot varandra. Men det var det krismötet, säger hon och fortsätter:

– Socialen har också legat på och krävt att skolan ska ha en plan för mina barn men jag har varken hört plan 1, plan 2 eller 3. De tycker att allt är löst redan.

”Ville inte polisanmäla”

I stället upplever Ann-Louise det som att man försöker sopa händelsen under mattan.

– När jag ville polisanmäla tyckte skolan att det var onödigt att göra det för att det är så små barn. Men de måste lära sig att det här inte får ske. Det hade haft stor effekt om polis, ambulans och socialen hade kommit till skolan.

Enligt Ann-Louise fick hon, redan tre dagar efter misshandeln, påtryckningar från skolledningen om att båda hennes barn skulle tillbaka till klassrummen så fort som möjligt annars ville de se läkarintyg.

Men det har inneburit en klump i magen för Ann-Louise varje dag.

– Barnen har ju sagt att de inte vill tillbaka till skolan och jag får en klump i magen varje gång jag tvingas lämna dem där utan att situationen är utredd och man har kommit med en plan.

Ann-Louise hade helst sett att eleverna som misshandlade hennes son ska förflyttas. Men det har inte skolan gått med på.

– Men varför ska mina barn behöva flytta på sig? De drömmer mardrömmar båda två, kan skrika rakt ut på nätterna. Det är min son som legat inne på sjukhus medan de här barnen bara fortsätter som vanligt.

Hon fortsätter:

– Skolan hade kunnat erkänna att de har brustit, bett om ursäkt och kommit med en plan för hur det blir för mina barn i skolan framöver. Det kan inte vara för mycket begärt. Men ingen kan erkänna att de har gjort fel.

Enligt Ann-Louise är det inte första gången någon råkar illa ut på skolan.

– Mina barn har blivit slagna tidigare av samma elever. Och jag har hört från andra föräldrar att de varit på andra barn också. Men det är ingen på skolan som agerar. Det är precis som att de inte bryr sig.

”Ett hån mot mina barn”

Som tidigare nämnts har incidenten på skolan satt djupa spår i hela familjen. Och Ann-Louise har gåt till psykolog för att bearbeta allt som hänt.

Hon har försökt vara stark och dragit i alla trådar för att få gehör men känner att hon snart inte orkar mer.

– Jag måste stå upp för mina barn och jag har försökt att vara stark men jag är bara människa. Snart orkar jag inte mer, säger hon:

– Det värsta var när min son frågade om han skulle få tillbaka minnet igen. Då bröt jag ihop. Att höra sin åttaåring fråga det, det var hemskt.

Ann-Louise hoppas att flera vuxna sluter upp och kräver att skolan agerar mot våldet.

– Jag vill att alla ska tänka ”Tänk om det här var mitt barn”. Och skolan måste agera nu. Det är ett hån mot mina barn. Vad kommer ske härnäst? Kommer skolan vilja ha det på sitt samvete om någon dör? Jag säger som någon skrev på Facebook ”För en gångs skull. Gör om gör rätt Kiruna kommun”.