Jobbet har precis slutat men bussen går först om en kvart. Jag väntar kvar på kontoret så länge jag vågar, utan att riskera att missa bussen. När jag till slut måste gå ut så vet jag vad som kommer att hända.
Kollegorna står redan och väntar vid hållplatsen. De ställer sig i en ring runt mig så att jag inte kan komma därifrån. En av dem tar tag runt mitt huvud och frågar de andra om han ska spotta mig i ansiktet. De andra skrattar till svar.
Hoppas bussen kommer snart.
De kramar varsin snöboll och räknar till tre, sen kastar de samtidigt. Jag håller upp händerna för att skydda ansiktet och snöbollarna träffar mig i magen och på ryggen. Det gör ont men jag får inte börja gråta nu. Jag hoppas att de kommer sluta om jag låtsas som att det inte kändes, men det fungerar inte. En av kollegorna tar upp en stor bit snö från marken och frågar de andra om han ska trycka upp den i ansiktet på mig.
Hoppas bussen kommer snart.
Mina kollegor berättar ingående hur värdelös jag är. Jag har tydligen helt fel sorts kläder och mitt ansikte är så förskräckligt fult så att de bara måste säga det till mig. De måste verkligen hata mig, och det värsta är att jag inte kan förstå varför. Vad har jag gjort dem?
Jag går till slut till min chef och berättar vad kollegorna gör mot mig. Han samlar till ett snabbt möte och säger att de ska sluta. Men de slutar inte. Trots att mina kollegor fortsätter trakassera mig får de jobba kvar, och chefen håller inga fler möten. Varje dag är det samma sak.
Kan inte den där jävla bussen komma snart.
Jag har blivit expert på att bita ihop och hålla masken tills jag kommer hem. Då bryter jag ihop och gråter i ensam min säng. Jag ser mig i spegeln och tänker att ja, jag är ju faktiskt ful. De kanske har rätt ändå.
Jag är 28 år och blir trakasserad av mina kollegor på jobbet varje dag. Ingen gör något åt det, chefen vet om att det sker men låter ändå kollegorna jobba i samma rum som mig. Varje dag.
Tycker du att det här verkar osannolikt? Tycker du att det låter helt fruktansvärt? Tänk då om det vore ännu värre, tänk om jag bara var ett litet barn och blev utsatt för allt det här. Byt ut kollegor mot skolkamrater och chef mot lärare så har du min elvaåriga vardag.
Mobbning ska aldrig vara okej. Man kan inte bortförklara mobbning med att ”barn är ju barn” eller tro att det är mindre allvarligt för att det handlar om just barn. En elvaåring ska aldrig behöva utsättas för det som jag, och så många andra barn, har utsatts för.
Om det här hade hänt mig som vuxen hade jag ringt facket, krävt omplacering av kollegorna som mobbade och polisanmält personerna för misshandel och ofredande. Jag hade gått in till min chef och skrikit åt honom att så här behandlar man inte människor, så här får det inte gå till! Och om inget av ovanstående hade fungerat så hade jag sagt upp mig och skaffat ett annat jobb.
Men som barn hade jag inte några alternativ. Jag hade bara föräldrar och lärare att vända mig till, och för en elvaåring är det inte alltid självklart att dela med sig av det här till vuxna heller. Mina lärare förstod nog aldrig hur illa det var.
Jag vet att många barn har en ännu värre vardag än vad jag hade. Ibland går mobbningen så långt så att hela meningen med allt försvinner. Det finns elvaåringar som inte längre ser någon annan bild av sig själva än den bild som mobbarna skapar. Den där fula och värdelösa bilden. Inget barn ska behöva känna så.
Om du är förälder, syster, morbror, kompis eller kusin till någon som mobbar eller blir mobbad, så snälla agera! Förklara varför det är fel med mobbning och om inget annat hjälper så försök få mobbarna att byta klass. Om du är lärare så tala med dina elever om mobbning, även om du inte tror att det förekommer på din skola. Det skadar aldrig att tala om det.
Att bli mobbad som barn på skolgården är inte samma sak som att bli mobbad som vuxen på jobbet. Det är mycket, mycket värre.
Den här texten är skriven av Anna Bouvin, redaktör och skribent på Newsner.