Från att bli strandsatt i hjärtat av Antarktis till att tvingas längre ut i rymden än någon annan människa någonsin tidigare vågat sig. Människans vilja att överleva ger upphov till fantastiska hjältedåd och bedrifter. 

Här är fem sanna historier om männsikor som klarat sig mot alla odds.

Deepwater Horizon är en storslagen katastroffilm baserad på de verkliga händelserna när oljeriggen med samma namn kollapsade i Mexikanska gulfen 2010. Mark Wahlberg gör huvudrollen som en av de hjältemodiga arbetarna som riskerade sitt eget liv för att rädda andra från det brinnande infernot när katastrofen var ett faktum. Köp biljetter här (Annons från Nordisk Film)

1. Tre dagar på havets botten

Den 28 maj 2013 undersökte dykare det sjunkna skeppet Jacson-4 som kapsejsat utanför Nicaraguas kust några dagar tidigare. Vad de dock inte var beredda på var att hitta en överlevare.

Harrison Okene hade varit kock ombord och befann sig på dass när båten kapsejsade. Han försökte ta sig till en nödutgång men lyckades inte. Båten fylldes med vatten medan Okene desperat letade efter en utväg. Till slut satt han fast i en två kvadratmeter stor luftbubbla på havets botten utan någon räddning inom räckhåll.

Efter tre dagar hade Okene gett upp hoppet. Då hörde han plötsligt ett knackande. Det visade sig vara dykarna som hamrade på skrovet. Okene lyckades ta kontakt med dykarna, som försåg honom med dykarutrustning, och mot alla odds lyckades han fly det som han trodde skulle bli hans våta grav. Väl uppe vid ytan var han tvungen att tillbringa två dagar i en tryckkammare innan han kunde ta sig till torra land igen.

Okene var den enda överlevaren av besättningen och hans osannolika historia blev en världsnyhet.

Efter den pärsen lovade Okene på att aldrig ge sig ut på sjön igen.

2. Vilse i världens farligaste öken  

Marathon des Sables sägs vara det tuffaste maratonet på planeten. Loppet sträcker sig över sex dagar och 25 mil genom Saharas öknen i södra Marocko.

Mauro Prosperi är en tidigare olympisk femkampare som hörde talas om loppet och bestämde sig för att det var den perfekta utmaningen.

Sagt och gjort. De första dagarna av loppet gick allt som planerat och dag fyra hade Mauro till och med lyckats ta sig upp till sjunde plats när plötsligt en sandstorm drog in över från öster. Enligt Marathon des Sables regler måste löparna stanna där de är och invänta assistans vid händelse av en sandstorm, men Mauro tog det ödesmättade beslutet att fortsätta springa trots nästintill obefintlig sikt.

När stormen bedarrat sex timmar senare var Mauro rejält vilsen – i världens farligaste öken. Han hade inget annat val än att fortsätta gå. 

Till slut hittade han en övergiven kyrka där han slog läger. Efter att ha slitit huvudet av två fladdermöss och druckit deras blod gav Mauro upp. Han försökte göra slut på lidandet genom att skära upp sina handleder. Men vid det laget var han så pass uttorkad att hans blodet var för tjockt för att lyckas förblöda. Mauro tog det som ett tecken från gud och bestämde sig för att kämpa vidare.

Han vandrade fem dagar genom öknen och överlevde genom att äta ödlor och skorpioner han hittade längs vägen. Till sist blev han upphittad av en grupp nomader som räddade honom.

Två år senare ansökte Mauro om att få springa maratonet igen men fick avslag. Men han gav sig inte. Året därpå ansökte han igen och fick klarteckan att springa. Den gången klarade han sig oskadd.

3. Maximal otur på Antarktis

Douglas Mawson var en australiensisk forskare som bestämde sig för att utforska Antarktis i början av 1900-talet.

Den 14 december år 1912 var Mawson, tillsammans med kollegorna Belgrave Ninnis och Xavier Mertz på väg tillbaka till basen efter att ha varit ute expedition ett par dagar. Under hemvägen drabbades följet av en tragisk olycka när Ninnis ramlade ner i en ravin och drog med sig gruppens packning och de flesta av hundarna i fallet.

Ninnis dog omedelbart och lämnade de andra två männen över 50 mil från basen med mycket lite packning och förnödenheter. Det blev början på en hård vandring i världens ogästvänligaste klimat. Under resans lopp frös Mertz ihjäl och Mawson drabbades av flera olyckor och förfrysningsskador.

När forskaren till sist, efter 32 dagar i vildmarken, kom tillbaka till basen fick han reda på att han var tvungen att vänta i tio månader innan han kunde åka hem igen. Skeppet han skulle ha återvänt med hade nämligen seglat iväg endast några timmar tidigare i tron om att Mawson var död. Snacka om otur…

4. Långt, långt hemifrån

Ingen människa har hittills befunnit sig längre ut i rymden än besättningen ombord på Apollo 13. Resan tog dem mer än 40 000 mil från jorden innan de svängde tillbaka och utförde en mirakulös landning. 

Besättningen lyckades aldrig ta sig till månens yta som det var tänkt. Istället fick Jim Lovell, Jack Swigert, och Fred Hayse tampas med ett problem som kunde ha kostat dem livet. En felkoppling gjorde att en av syretankarna ombord exploderade och skadade rymdfärjan.

Astronauterna fick använda månlandaren som livbåt, och korrigera sin kurs så att den tog dem längre bort från månen än någonsin tidigare för att sedan använda himlakroppens dragningskraft som en slangbella tillbaka mot jorden.

Månlandaren fungerade som en säker plats när besättningen var i rymden, men höll inte för att ta sig tillbaka genom jordens atmosfär. För att överleva fick besättningen ta sig tillbaka till det skadade moderskapet under nedstigningen.

Samtliga besättningsmän klarade sig oskadda så när som på Hayse som led av uttorkning.

5. 127 timmar

Den 26 april gav sig Aron Ralston ut på vandring i östra Wayne Country i Utah. Han hittade en ravin och bestämde sig för att utforska den. Men på vägen ned rubbades ett stenblock, som ramlade ner och klämde fast hans högra arm mot bergväggen.

Det blev början på en sex dagar lång mardröm. Ingen visste var han var och han hade bara med sig lite vatten och två burritos i förnödenheter.

När maten och vattnet tog slut den femte dagen blev Ralston tvungen att dricka sin egen urin. Han ristade sitt namn, födelsedatum och förmodat dödsdatum på bergväggen och filmade ett sista farväl till sin familj. Han trodde inte att han skulle överleva natten.

Men när Aron vaknade vid gryningen dagen efter ville han inte ge upp. Han bestämde sig för att amputera sin egen arm, och listade ut att han kunde bryta av strålbenet och armbågsbenet genom vridmoment mot hans arm. Därefter fortsatte han med amputeringen, vilket tog en timme med ett multiverktyg innan armen gick av.

Ralston tog sig upp ur ravinen och började vandra mot sin bil. Snart stötte han på en familj som hjälpte honom att komma till sjukhuset.

Idag är Ralston fortfarande en äventyrare som tar sig ut i vildmarken så ofta han kan och för några år sedan gjordes filmen ”127 timmar” som berättar om händelsen.

Bonus: Inferno av eld

Deepwater Horizon var världens största oljeplattform. Den 20 april år 2010 inträffade ett mekaniskt fel som resulterade i en explosion på grund av det enorma trycket. Riggen evakuerades och livbåtarna sattes i vattnet. Men åtta besättningsmän blev kvar ombord. Bland annat Mike Williams som stannat kvar ombord för att hjälpa andra skadade kollegor.

I ett inferno av eld, tio våningar över havet, var Mike tvungen att fatta ett snabbt beslut för att rädda sig själv och sina kollegor.

Vad han gjorde kan man se i den spännande nya filmen Deepwater Horizon, en storslagen katastroffilm baserad på de verkliga händelserna när oljeriggen med samma namn kollapsade i Mexikanska gulfen 2010. Mark Wahlberg gör huvudrollen som Mike Williams som riskerade sitt eget liv för att rädda andra från det brinnande infernot när katastrofen var ett faktum. Köp biljetter här (Annons från Nordisk Film)

Dela gärna den här artikeln för att hylla alla överlevare, stora som små, där ute!