Tess Ekberg och David Hjertén gör tillsammans den populära föräldrapodcasten ”Världens sämsta föräldrar”.
De finns även här på Newsner, i bloggformat. I dag skriver David om ett läkarbesked han inte var förberedd på.
Ett kraftfullt mörker. I perioder har mitt liv och min själ bestått av just ett kraftfullt mörker, och har gjort det så långt jag kan minnas.
Ända sedan tidigare tonåren hag jag kämpat med existentiell dödsångest där den stora frågan alltid varit; vad gör vi här och vilka är vi? En omöjlig fråga att besvara men ett konstant sökande efter svaret. Det lugnade sig när jag blev ett par år äldre men tyvärr blev återkomsten av den ett faktum när en av mina bästa vänner, min morfar, valde att ta sitt liv när jag var 17 år gammal.
Jag vill inte på något sätt göra mig själv till ett offer. Jag är inget offer och lever ett bra liv med en fru som jag älskar över allt annat och som jag har två fantastiska barn tillsammans med. Jag har ett bra jobb som ger mig och familjen mat på bordet, och mer därtill så man kan tycka att jag inte har något alls att klaga på. Problemet är bara att det här inre mörkret verkar inte ta hänsyn till det utan det tränger sig ändå på titt som tätt och stör rytmen i mitt liv. Det som är märkligast av allt är att jag ibland kan tycka att det inte finns något slut på det, är det inte det ena så är det det andra och ångesten följer med som en skugga, omöjlig att springa ifrån.
När jag träffade min fru var det ändå som om alla pusselbitar plötsligt föll på plats och hon är mitt största stöd, tack och lov även under mina mörkaste dagar. Ett halvår efter att vi träffats låg vi på en madrass på golvet i hennes etta i Nacka och fick reda på att vi skulle bli föräldrar och i september 2013 kom vår älskade, underbara dotter. Nu är hon sex år och går i skolan, hur är det ens möjligt? Den kärlek man känner för sitt barn går inte beskriva för någon som inte varit med om det. Men för mig, och säkert de flesta, finns det också en konstant oro, en oro för hur de ska klara sig livet, kommer de ha kompisar? Och gud förbjude att de blir mobbade eller råkar ut för en olycka.
So far so good och 3,5 år senare kom så vår son. Vår fina och underbara solstråle, som älskar att ligga nära, kramas och bara mysa. Vi var inte helt säkra på om vi ville ha fler barn men tack och lov tog vi vårt förnuft till fånga så att just vi kunde få honom i våra liv. På gott och ont går jag ofta in i situationer något naivt och ser inga andra möjligheter än att allt ska vara perfekt. När vår son var drygt ett halvår så fanns det dock indikationer på att allt kanske inte var perfekt med honom, i alla fall inte så som jag hade målat upp det i mitt huvud att det skulle vara. Han uppvisade tidigt förseningar i sin utveckling och en läkare sa till oss att man misstänker att det är något fel med hjärnan, att han kanske har en utvecklingsstörning. Då kom fallet rakt ner i mörkret igen. Mitt sköra jag, mitt ångestfyllda inre, klarade inte den informationen och jag föll fritt. Det här var i april 2018, strax efter att vi börjat producera vår podd och då kände jag att jag inte riktigt klarade det själv längre, jag behövde hjälp, tabletter eller en terapeut, vad som helst för det här klarar inte jag av själv.
Utredningen av honom fortsatte, in och ut på sjukhus i alla evinnerlighet och mängder med provtagningar av alla dess former följde. Jag hatade sjukhuset, jag vet, man får inte säga så, de är ju där för att hjälpa. Men för mig stod det bara för en sak, ångest. Det var hela källan till vad som skapade min ångest och panik under den här tiden, och till slut kom provsvaren…
Alla provsvar visade normalt, varenda ett, och det var många! Nu vet vi att det inte finns några synliga skador på hans hjärna, och inte heller några andra sjukdomar som kan ligga till grund för hans förseningar och nu är han i stort sett som vilken 2,5 åring som helst. Jag älskar att vara pappa, och jag älskar mina barn över allt annat och jag är tacksam varje dag för att de får vara friska och lyckliga och jag kommer alltid ge mitt allt för deras bästa. Min ångest och mitt mörker verkar jag få leva med, den kommer och går och finns där som en stadig följeslagare i mitt liv. Vem vet, det kanske också är en superkraft som driver på mig i allt jag tar mig för?
Vänligen,
David Hjertén
Från podcasten Världens Sämsta Föräldrar
Här kan du lyssna på senaste avsnittet av podcasten:
