Tess Ekberg och David Hjertén gör tillsammans den populära föräldrapodcasten ”Världens sämsta föräldrar”.
De finns även här på Newsner, i bloggformat. I dag skriver David om ”surkärringarna som förpestar samhället”:
Att som förälder känna sig i vägen i samhället är inget konstigt. Det gör vi alla konstant, dag ut och dag in. Du ska in på bussen eller i mataffären med din stora vagn och folk måste flytta på sig för att inte bli påkörda av den stressiga mamman eller pappan som tar sig fram likt en ostoppbar långtradare på E4:an mellan gångarna.
Vagnen är ju dessutom ofta tom eftersom barnen springer runt bland hyllorna och gärna plockar på sig saker, eller i värsta fall river ner dem. Jag förstår att man ibland som utomstående kan irritera sig på andras barn och på föräldrar som ”inte kan ta hand om sina barn”, jag var själv en av dem innan jag fick barn, och om jag ska vara helt ärlig, fortfarande en av dem fast mot andras barn och inte mina egna, det gamla talesättet ”mina barn, andras ungar” ligger nog närmre oss alla än vi skulle våga erkänna.
Men det får ju också finnas gränser i hur mycket man kan irritera sig på sin omgivning. Man kanske först måste göra analysen: Är det här tillräckligt stort att irritera sig på eller är det egentligen ganska alldagligt? För det är nämligen så att en sak jag på riktigt hatar är när vissa människor stör sig på saker, och tycker sig ha rätten att lägga sig i saker, som inte är tillräckligt stora att irritera sig på.
Vi var med familjen på ett café häromdagen och fikade och umgicks. Min 2,5 åriga son är väl typ som andra 2,5 åringar, något röjig, busig och provocerande men inte på ett sätt som egentligen borde störa någon annan. Vid bordet bredvid oss satt tre damer i 60-årsåldern som allteftersom blev uppenbart irriterade över att vår son inte satt stilla som ett ljus och viskade utan i deras ögon var han lite för högljudd för att de skulle kunna njuta av sitt kaffe och triviala samtal. De gav oss arga blickar, höll för öronen och valde till slut att byta bord – för bredvid en sådan odåga till pojke, och därtill obrydda föräldrar går väl minsann inte sitta?!
Jag sitter och ser på hur deras irritation växer och stör mig allt mer på hur korkade kärringarna måste vara som inte förstår att det kan finnas andra människor som också är där och fikar när man går på café? Har de inte barn eller barnbarn själva eller är de helt isolerade från verkligheten kan man ju undra? Hur kan en människa bli så trångsynt så att man på riktigt tycker sig ha rätten att bete sig på ett sådant sätt och se ner på en barnfamilj på det sättet? Och det värsta av allt är att det nästan ALLTID är kärringar i just den åldern. Det är som om att de är så övertygade om deras egen perfektion att de bara måste kasta blickar eller kommentera hur andra beter sig eller inte beter sig.
Det enda jag vill säga till just den kategorin människor är att de borde dra något gammalt över sig och aldrig någonsin gå utanför hemmets fyra väggar igen. Vi, samhället och världen, vill inte bli förpestade av er förbannade negativa energi, vi klarar oss galant utan ert veto som ni tycker er ha rätten till så snälla, håll bara käften och försvinn härifrån.
David Hjertén
Från podcasten – Världens Sämsta Föräldrar
Här kan du lyssna på senaste avsnittet av podcasten: