Tess Ekberg och David Hjertén gör tillsammans den populära föräldrapodcasten ”Världens sämsta föräldrar”.
De finns även här på Newsner, i bloggformat. Idag delar David med sig av sina tankar kring jantelagen – och motiverar varför den bör begravas.
Jante eller inte – det är den stora frågan
Jante mig hit och jante mig dit. Var kommer detta förminskande uttrycket från egentligen och varför verkar det vara nästan uteslutande en svensk företeelse? Redan där är jag ute och cyklar för jantelagen är en företeelse som kan hittas mer eller mindre över hela Skandinavien. Det myntades först i boken En flykting korsar sitt spår skriven av Aksel Sandemose 1933, en norsk man uppvuxen i Danmark. Boken utspelar sig i den fiktiva danska småstaden Jante där invånarna beskrivs i ganska negativa formuleringar.
Jantelagen formulerar i ord den oskrivna lag, som säger att man inte får sticka ut och tro att man är bättre än andra på något sätt.
Det finns dessutom ett engelsk uttryck för detta, Tall poppy syndrome som betyder just att någon som åstadkommit något positivt inte erkänns för att folk inte tycker vederbörande är värd det. Ska jag vara helt ärlig så tycker jag vi ska öppna Sverker Olofssons gamla röda soptunna och begrava jantelagen så djupt i den som det bara är möjligt. Varför ska vi som folk ha en gemensam oskriven lag där vi förminskar oss själva och varandra? Till vilken nytta kan man ju undra?!
Jag är stolt över så mycket i mitt liv. Inte minst min familj; mina barn och min fru och det vi åstadkommit men också andra saker. Som t ex att jag vågade flytta ensam 15 mil från min familj när jag var 16 år för att få plugga mitt absolut största intresse – film och TV. Att jag sedan lyckades ta mig vidare till Stockholm och skaffa mig ett jobb och en karriär i TV branschen är något jag helt ärligt är MÄKTA stolt över. Varför ska jag inte få vara stolt över det och ibland få skryta över det? Det var ju ett mål jag hade sen jag var barn och jag lyckades nå det! TJOHO och GRATTIS till mig!!
”Jag kunde inte hålla käft”
Eller när jag, efter många år av att inte riktigt våga säga ifrån och säga vad jag tycker, stod upp för min fru när hon blev orättvist behandlad av en kollega i ett projekt vi jobbade på tillsammans. Jag sa ifrån, jag stod vid hennes sida och stod på mig. Och vet ni vad? Det kändes så förbannat skönt!
Eller den gången vid återvinningsstationen när en kvinna bad en man som kastade tomburkar i metallbehållaren att få burkarna så att hon kunde panta dem. Mannen fullständigt ignorerade kvinnan och lät henne skämmas och vända om medan han, helt utan anledning, kunde fortsätta sitt svineri istället för att hjälpa en medmänniska. Jag kunde inte hålla käft utan ifrågasatte honom. Även det kändes förbannat skönt!
Oavsett mål, vad man åstadkommit och framförallt vad man själv är nöjd över så är det varje människas rätt att få vara stolt över det man har åstadkommit i stort och smått och ibland få lov att skryta över det utan att bli förminskad.
Kan vi inte alla bara verka för att få bort jantelagen och den negativa etikett ordet ”skryta” har? Jag tror vi skulle må så mycket bättre av att ge varandra bekräftelse och kärlek istället för att vara ifrågasättande och förminskande.
Inte minst, vad ger det för signaler till våra barn? Att de redan från födseln ska bli indoktrinerade med att man faktiskt inte alls duger som man är utan endast om du följer flocken och inte sticker ut blir du accepterad. I mina öron låter inte det alls så fräscht och hör icke hemma 2020, så för mig åker jantelagen rakt ner i den röda soptunnan utan returbiljett.
Vänligen, David Hjertén från podden Världens Sämsta Föräldrar.
