Tess Ekberg och David Hjertén gör tillsammans den populära humorpodcasten ”Världens sämsta föräldrar”. De finns även här på Newsner, i bloggformat.
Dagens inlägg är ett känslosamt sådant, som också väcker en hel del funderingar till liv. Tess berättar om sin mammas begravning, och beslutet om att låta småbarnen följa med för att ta farväl.
I tisdags upplevde jag mitt livs sorgligaste dag, då vi begravde min älskade lilla mamma. I ett helt liv, ända sen barnsben, har jag våndats över just den här dagen.
Att ha sett mamma sakta tyna bort dom senaste åren har inte gjort det lättare. Men sakta har jag ändå mentalt fått förbereda mig på att hennes tid snart skulle ta slut och att jag inte kunde göra en millimeter för att kunna stoppa det. En långgående altzimers och en sista knuff av corona blev hennes dödsdom.
Varje dag känns overklig, och dagen då vi begravde henne var än mer overklig.
Min instinktiva tanke var att våra barn, fyra och sex år gamla ,var för små för att få följa med.
Men visste ni att den allmänna rekommendationen idag är att ta med barn på begravningar? Det hade gått mig helt förbi! För när jag var barn på 1980-talet var det INTE ENS TAL OM DET. Barnen skulle skyddas till varje pris och fick absolut inte närvara på begravningar. Så var det bara.
Men vi fick rekommendationer både från begravningsbyrån och från prästen att barn visst klarar begravningar, många gånger bättre än oss vuxna. De får då även tidigt insikt i ett av mänsklighetens naturligaste skeenden – nämligen döden. Avskedet. Sorgen. Saknaden. Allt det där.
Många lyssnare och många av mina vänner hörde av sig och berättade om deras egen sorg när dom som barn inte ”fick ta avsked” av sina nära. Att inte bli inkluderade blev för många ett sorgligt och traumatiserat minne.
Idag är jag så tacksam att mina små prinsessor fick vara med. Att ha dom och min fina man där i mitt livs svåraste stund gjorde att jag klarade av det svåra avskedet. Jag vågade släppa min mamma för att jag just fick hålla i deras små händer och bli hållen av min älskade Christoffer.
Barnen påminner oss om att livet går vidare och vi med dom. Vi bara måste det, liksom alla före oss. Barnen har en sagolik förmåga ett att på naturligt och okonstlat sätt att vara i nuet. Där har vi vuxna mycket att lära.
Jag är övertygad om att vi inte dör den eviga döden och får ”vila i frid”. Så framme vid kistan sa istället – vi ses älskade lilla mamma, vi ses! Sen lade vi blommor och en teckning som barnen gjort, föreställande en karta på hur mormor skulle hitta till himlen.
Så nu är hon där. Och den dagen jag dör kommer jag tveklöst springa rakt in i himlen och in i hennes famn. Så säger det igen vi ses mamma, vi ses!